; skott, som till insättninsarne fordras, och I kapitalisera det, hvarigenom ju en lika sto tuiligång skulle uppstå för hans älderdon eller hans elterkommande. Eller om har icke tror sig om att sjelf kunna förvalta detta öfverskott, så kan han ju insätta de i allmänna sparbanker eller ränteförsäkrings. anstalter. Om man invänder, att älven dessa mmrättningar fordra hopade kapitaler, så är detta visserligen sannt, ätminsione hvad de förra avgår; men de hafva i alla fall det företrädet framför de klassoch korporationsbundna kassorna, att de icke äro — klassoch korporationsbundna och sälunda icke underhälla den splittringsanda, som deraf alltid är en följd, samt att de genom sin omfattning undvika den dryga administrationskostnad, som många snmaäkassor förorsaka, hvartill kommer, att dålig förvaltning är vida svårare i eo inrästning, som står under oftenilig och allmän granskuing, än i små skrålådor, med hvilka ingen ollentlig makt eger att sig befatta. Hvad som här blifvit sagdt är ingenting nytt, men det tål väl vid att upprepas och impräglas. Redan de stora embetsmannapensionskassorna äro en olycklig anomali. Att embetsmannen skall al sin lön inbetala en del, för att betrygga framtida underhåll åt sig och de sina, är ju påtagligen en orimlighet. Hvad han inbetalar mäste han kunna umbära, och kan han umbära det, så kun det lika gerna mnehållas af staten, som deremot förbinder sig att utbetala pensionen på samma vilkor och til samma belopp. Öch lika trygg torde embetsmannen böra vara att få sim rätt ärbgt ut af allmänna medel, som han får den at en kassa, hvilken med ständiga bekymmer måste se sig om efter utvägar att göra sn fond fruktbärande. Också torde man utan fruktan för misstag kunna säga, att detta sträfvande efter enskilda kotteri-inrättningar mindre kommer al misstroende till det allmänna, än af ett begär al frigöra sig fran beroendet deraf, att vara för sig sjelr, att tänka och arbeta för sig och för en räng krets af likartade personliga intressen. Stånd och korporation har blilvit den grundtanke till hvilken man refererar allt. hvaraf man väntar fördel och trygghet. Jag upprepar de ord, med hvilka jag började deuna uppsats: Sundsförfaltningen har skjutit sinu rötter djupt in i alla våra sociala iörbållan den och begrepp. År det icke hög tid att den uppryckes ur den jord, hvars bästa kraft den utsuger? R.