ee ee TR pe Saunier, N:o 10. Sr Om penslorssamt sjukoch begrafningskassor. At hvilket håll man vänder sina blickar, så möter man nästan öfverallt bevis på, huruledes : ståndsväsendet har skjutit sma rötter djupt in i alla våra sociala förhållanden och begrepp. Sålunda finnes det i vårt land knappt någon så liten korporation eller tillstymmelse till korporation, som icke äflas att semla og en pensionsfond, eller åtminstone en sjukoch begrafningskassa. Hvarje gemensamt intresse, ja hvarje beslägtad handtering vill blåsa upp sig till korporation; och. så snart detta skett uppstår en oemotståndlig lust att bilda ett söädant der kapital, en nödhjelpsanstalt — för enkor och barn, och äfven för ledamöteerna sjelfva när de blifva skröpliga. Tanukenn är utan tvifvel i sig sjelf vacker, men den : utgår från principen om fattigdomen såssom Sverges ohjelpliga öde, och från den princip, som legat till grund för hela wårt statsskick, att allt skydd, all hjelp måste utgå från stånds och korporationers vilja och förmåga att sörja för sig sjelfva, hvartill vilja och förmåga aldrig supponeras hos det allmänna. Att splittra sönder samhället och upplösa det i småkretsar, är en tendens, som hela vår historia företer. Ståndsoch korporationsandan har icke inskränkt sig till de verkligen genom författnimgar bestående stånd och korporationer, utam har fortplantat och utgrenat sig genom exempJet. Man har blott behöft vara t. ex. vvaktmästare eller skomakargesäll för att geenast falla på den tanken, att man borde genmensamt med andra vaktmästare eller skoomakargesäller bilda exklusiva pensionsochh understödsinrättningar, och föga har man ggjort sig reda för hvarthän denna allt allmännnare vordna tendens till slut mäste föra. Jeg har redan antydt dess bedröfliga förnmåga att nära och underhålla den olycksaaliga ståndsoch skråandan, som utgör det största hindret för uppkomsten och utvecklinngen af ett verkligt nationelt lif: låtom osss nu äfven betrakta verkan på samhällets bbelägenhet i allmänhet af dylika kassors hoparnde. Det lärer svårligen kunna förnekas, attt de af ålder samlade, nödvändiga allmänna kassorna, såsom förmyndarekamrars, barnhusinrättningars och hbospitalers x. fl. redan hafva stor svårighet att få sina kapitaler förräntade. Skälet är icke, att det fattas Jjånbehöfvande och lånsökande, utan att dessa icke kunna förete nöjaktiga säkerheter. Alla dylika måste blifva allt mer upptagna. alldenstund de utlånande kassorna både växa till storleken och ökas till antalet. , Följden måste blifva, antingen att de många kassornas kapitaler icke kunna utlånas, hvarige nom sjelfva kassorna gå öfver ända och icke vidare kunna uppfylla sina förbindelser, eller ock att de nödgas nedsätta sina anspråk i fråga om säkerheterna, ja b låna egendomar till fulla värdet. Äfven detta kan taga slut, när de döda händernas kapiitaler hinna riktigt utväxa; men låt oss amtaga att det stonnar vid den punkten, och cdå se till hvad följden blifver. Jo, följden blir, att ingen lefvande menniska vidare blir i sjelfva verket fastighetsegare i ländet, utan alla blifva brukare och landtbönder ålt de imaginära jorddrottarne, kassorna. Man behöfver icke begripa mycket för att fförstå buru landets cdling komme att bedrrifvas under dylika förhållanden. Men om den enskilde, i trots af ett så ofördelaktigtt tillstånd, ändock lyckades förvärfva något kapital, så komm: han otvifvelaktigt att använda det till att befria sin egendom från gravationer, och då inträdde ju genast den nyss supponerade händelsen, att kassorna e) vidare visste hvar de skulle göra af sina penningar och att de ej längre kunde uppfylla sma förbindelser. . Vår ekonomi har visserligen hittills rvilat ä lån såsom sin egentliga basis; men om Sverge eger en framtid, så mäste vil en gång dess hushållning upphöra att hvila på den grunden, och då äro ju kassorna omöjliga. För att en pensionskassa skall kunna ega bestånd och operera, måste väl antagsas, att öfverhufvud hvar och en ledamot tillslkjuter ungefär lika mycket, som han eller hans efterlefvande familj en gång utbekommer, kanske till och med något mera, för tat: betäcka administrationskostnaden. Men hvarför kan då icke den till kassan inbetralande lika väl sjelf förvalta det lilla årliga öfver