20 3 LV WILL LIlVE UU 20 Md: D. Den verkliga spänning, som råder mellan de bådatyska stormakterna, skimrar allt mer och mer genom den slöja, som illa döljer den. Den häftiga polemik, som uppstått mellan de officiösa organerna i Wien och Berlin rörande den af furst Metternich inspirerade parisiska tidningen ?Memorial dipomatiquer, är ett tydligt bevis härpå. en preussiska ministeren beskyller helt öppet österrikiska ambassadören i Paris att intrigera mot Preussen vid hofvet i Tuilerierna och inom den franska pressen. Såsom vanligt stå sårade personligheter bakom allt detta. När hr von Bismarck före sitt inträde i ministåren en kort tid var Preussens sändebud i Paris, måste han en gång jemte furst Metternich vänta i hr Drouyn del Lhuys förmak, emedan denne hade en öfverläggning med den påflige muntien. Metternich hade ankommit senare, men blef efter slutet på nuntiens audiens på grund af sin höga rang såsom ambassadör först införd till Drouyn de Lhuys. Detta sårade djupt hr von Bismarck, och från den tiden ifrade han för, att de preussiska sändebuden i Paris och London skulle upphöjas till ambassadörer, hvilket äfven öfverensstämde med dåvarande preussiska utrikes ministern grefve Bernstorffs önskan, emedan han gerna ieke återvände till London såsom ambassadör. Ambassadörplatserna blefvo också kreerade, men furst Metternich har alltsedandess varit illa anskrifven i Berlin och detta desto mera som han arbetar på ett närmande mellan Österrike och Frankrike, hvilket skulle sätta kabinettet i Wien i stånd att hålla Preussen i schack i norden. Den sednaste till Wien afgångna preussiska depeschen (af d. 23 Febr.) är, såsom man lätteligen kan förstå, icke egnad att omskapa den på ett tomt sken byggda alliansen mellan Preussen och Österrike till en verklig entente ecordiale. Det bekräftar sig, att Preussen fordrar hertigdömenas armåkårers och flottors sammansmältning med den preussiska armån och flottan samt fullt förfogande öfver de vigtigaste strategiska och maritima punkterna (isynnerhet hamnarne vid Kiel, som skola befästas, de båda ändpunkterna af kanalen mellan Östersjön och Nordsjön, Alssundet o. 8. v.), hertigdömenas inträde i tullföreningen, postoch telegrafväsendet, med ett ord, en mängd institutioner, som skullc lemna den blifvande suveränen endast en skugga af suveränitet, detta allt under förutsättning, att ett (så kalladt) sjelfständigt hertigdöme kommer till stånd i norden, med förbehåll af rättsfrågan och med uttrycklig förklaring, att Preussen icke skall räcka sin hand till något slags afgörande reglering, innan dessa institutioner befinna sig definitivt i Preussens händer och deras genomdrifvande är fullkomligt betryggadt. Det österrikiska svaret på den preussiska depeschen anlände till Berlin den 9 dennes. De preussiska anspråken ha, såsom man kunde förutse, icke blifvit antagna af Österrike. Österrike vill, att den blifvande regentens i Schleswig-Holstein suveränitetsrättigheter samt förbundets rättigheter skola bättre tillgodoses, och åberopar för öfrigt sin rätt såsom medinnehafvare af hertigdömena, hvilken det förvärfvat genom fredsfördraget med Danmark. Häremot skulle nu hr von Bismarck väl icke ha att göra några invändningar, emedan det provisoriska tillståndets förlängning arbetar hans planer i händerna. Men Österrike fordrar äfven, att föremålet för den gemensamma besiltningen, nemligen he:tigdömena, väl skall behållas, men ej förändras, såsom fallet måste, enligt allmän rättsregel, vara med en odelbar besittning (possession par indivis). Häraf skulle följa, att Preussen icke, så länge det provisoriska tillståndet i hertigdömena fortfar, får vidtaga några ändringar. Man finge således hvarken anlägga kanalen mellan Nordsjön och Östersjön eller börja befästa Kiels hamn, eller slutligen införa den preussiska militärförfattningen. Denna vänskapliga harmoni mellan de båda allierade gifver oppositionsbladen många ämnen till ironiska anmärkningar. Man erinrar herr von Bismarck om, att det österrikiska förbundet förlamar hans steg och förebrår honom, för det han, i stället för att i spetsen för Tyskland utkämpa striden, fört ett kabinettskrig och nu ser sig fången i sitt eget finspunna diplomatiska garn. Bismarckianerna äro dock vid godt mod eller lätsa åtminstone vara det. Om man finge tro dem, så skola de nog komma på redig fot med Österrike. De preussiska statsinstitutionerna skola mot vind och ström intvingas i hertigdömena. Man vill se, om Österrike skall försöka att med våldsamma åtgärder gifva eftertryck åt sina invändningar. Af väl underrättade privatpersoners skrifvelser från Paris erfar man, att diskussionen mellan Berlin och Wien allt mer och mer fängslar Frankrikes uppmärksamhet. Just den påfallande omständigheten, att Österrike trots alla förödmjukelser, som hr von Bismarck faktiskt bereder det, fortfar att lovera, undviker den alltjemt hotande brytningen och vill till hvad pris som helst bibehålla åtminstone skenet af en allians, är ett bevis för Frankrike, att Österrike håller hela saken sväfvande, för att begagna den för Italien, der Preussen framdeles skall hjelpa det. Man tror sig veta, att Frankrike verkligen låtit muntligen förklara i Berlin, att det ingenting har emot, att Preussen annekterar hertigdömena, med förbehåll att Nordslesvig återlemnas åt Danmark och befolkningen i den mellersta, blandade delen får yttra sig, till hvilkendera staten den vill höra. Frankrike upprepar härigenom blott, hvad det på Londonkonferensen och i sina sednare depescher förordat såsom den lämpligaste lösningen. För Frankrike är hufvudsaken, att den österrikisk-preussiska alliansen icke ytterligare befästes och att anm kil duifaöna in I dat gtminstana clkanhart