De neapolitanska klostren.) (Efter Misteri del chiostro napoletano. Memorie di Enrtchetta Caraccioto de principi di Forimo, es-monaca Benedettina. Firenze 1864.) Vid denna tid erhöll Enrichetta svar på en inlaga, som hon efter sin biktfars räd ånyo skickat till Rom. Outtröttlig i sina försök, begärde hon af påfven sitt lösande från klosterlöftet eller tillstånd att bege sig till Rom, för att för honom muntligen utveckla sina skäl. Han beviljade henne intetdera, men samtyckte likväl dertill, att bon för framtiden befriades från klausuren. Hon trodde sig således snart bli återförsatt i samma ställning, som den hon intagit i Konstantinopels conservatorio, och lät fråga erkebitkopen, hvilken dag hon finge gå ut ur fristaden. Omöjligt! svarade kardinalen. ?Fristad för de öfriga, inspärrning för henne. Inseende att hon i honom ständigt skulle möta ett hinder för sin beirielse och ånyo förbittrad i följd åf hans grymhet, började hon på allvar. hysa förslag till rymning. Hon h:de uppgjort ett sådant, som syntes henne lätt att utföra och skulle satt henne i stånd att uppnå England eller Amerika; men hön ville först meddela det åt sin biktfar, som hon visste vara ur stånd att förråda en hemlighet. Denne skildrade förslaget för henne som oklokt och farligt. Han rådde henne att hellre låta sig representeras i Rom af någon, som der vidtoge de nödiga åtgärderna. Medah en af hennes tanter fullgjorde detta uppdrag, hade hennes mor blifvit allvarsamt sjuk, och hon anhöll derföre enständigt hos kardinalen om tilistånd att få besöka henne. Denne åtnöjde sig med att E ett lakoniskt nej till svar. Prinsessan ipa gjorde då ett försök i samma syfte: hon erbjöd sig hos kardinalen att komma och hemta Enrichetta i sitt eget noga tillslutna åkdon och lofvade honom att sjelf återföra henne. Hon bad, begärde, böntöll på ett sätt, som rörde de närvarande, och gjorde honom till sluts uppmärksam derpå, att Enrichetta, som redan var lidande, skulle kunna dö af sorg deröfver, att hon ej fått mottaga sin mors sista välsignelse. Hans eminens svarade: Då får hon dö! Men ut kommer hon ej mer.? Påflige nuntiens bemedling förblef, liksom prinsessans, utan allsköns verkan, och Enrichettas mor dog med den sorgen, att ej ha fått omfamna denna olyckliga dotter. Och likväl förvärfvade Riario vid denna tid en egendomlig folkkärhet. Under koleran, som då rasade i hufvudstaden, förstod han visa sådan omsorg om de sjuka, att Neapels befolkning, som äfven annars är fallen för det underbara, till och med ville tillskrifva honom gåfvan att förrätta un derverk. Det var nog att denne helige man ligt händerna på en kolerasjuk, för att icke blott denne, utan äfven alla andra sjuka i buset skulle tillfriskna. Enrichetta hade i ett bref till sin tan skildrat den smärta, prelatens vägran hos henne väckt. Denna förstod skickligt lägga det under nägra kardinalers ögon, hvilka. verkligt upprörda, nu i Riarios härdheter sågo utbrott af personlig förföljelse. De uppmanade honom att inhemta yttrande a: en läkare, som han sjeif finge välja; och detta utföll lyckligtvis till Enrichettas för ) Se ÅA. B. n:r 35, 38, 39, 42, 46, 50, 52,53 55, 58 och 61.