TATARNES SON 2V. Ur Svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell. Och då han erinrade sig detta sista, sökte han ånyo intala sig, att hon ju dock var en lömsk lockerska, som hade stulit hvad hon ej annars fått. Det vore skäl att kasta den beskyllningen öfver henne och se, huru hon upptog den. j Men då han i stället åter kastade ögonen på henne, fasade han för att lägga en ny tyngd till den, som redan slagit henne, och hvilken kanske skulle plåga henne mera, såra henne djupare, än det dolkhvassa stålet. Detta kunde endast sänka sig in i det unga hullet och göra ett slut, ett sådant slut, som hon säkerligen sjelf helst af allt åstundade få — — —— — Och vid den tanken speiade blodet öfver bräddarne i hans hjerna, och åter tänkte han: 4Det vore dock så godt; att sjelt vara galen ! Den feberheta hamnen kom sakta och darrande börtöfver golfvet emot honom och sade: Tror du att band, sådana som de mellan oss, att lagar, skrifna i vårt eget blod, kunna lösas upp? Nej, ser du, då en slår af espingen i tre gånger tre delar, så söker hvar del sin granne, tills det åter är ett blod och en ande i kroppen. Hvem nödgar oss att slita det, som har varil, sade han försigtigt. SDet är blött fråga om att nu ej börja något nytt. ) Se ÅA. B. n:r 1—6, 8—12, 14-17, 1922. 24. 26, 27, 20, 31—35, 37—39, 41, 44—47, 49—58 60, 61 och 62.