j ns. Ullhka med ade 4 omnamnua DVUTUEIRe samt 10 å 12 andra personer af allmogen begaf sig till det antydda stället i afsigt att göra nalle en visit, men som det fätaliga manskapet och ringens vida omkrets icke kunde tillåta arrangerandet af en eljest vanlig kringränning, beslöts, att ins. tillika med en utaf de yngre karlarne, som varit med om inringningen och 2:ne gamla gubbar (båda gamla björnskyttar) skulle företaga den egentliga eftersökningen, och de öfriga ställas i förhåll på en trakt, der man trodde björnen skulle komma att gå fram, ifall han skulle taga till flykten. Knappt hade vi avancerat 4 å 500 alnar in åt ringen förrän hundarne gätvo tillkänna att de vädrade björnen. De släpptes då lösa, och inom mindre än två minuter gåfvo de ifrån ett tätt busksnår ett häftigt skall, men då vi vid vårt bemödande att tränga in i det tjocka snåret icke kunde undgå att förorsaka något buller, och detta icke måttel hafva behagat vår nalle, så tog han så hastigt till flykten, att ingen blef i tillfället att skjuta, (båda gubbarne påstodo sig dock hafva sett en skymt af honom med detsamma han lemnade sin säng). Som han nul emellertid tog sin kosa åt en annan riktning än den, hvaråt hållet var uppstäldt, började vi, som yngre voro, att af alla krafter hålla efter spåret, men inseende det våra hundar icke voro djerfva nog att anfalla björnen och såmedelst hindra honom i hans flykt, uppgåfvo vi snart försöket att hinna upp honom och återvände hem. Som derpå tvenne af de personer, hvilka först inringat björnen, till de öfriga, emot kontant betalning, afstått sina rättigheter till björnens vidare förföljande och inringning, togo dessa sednare dagen derefter reda på spåret, och innan qvällen samma dag hade de honom åter inringad. Då åtta dagar derefter en ny jagt efter henom anställdes, försöktes en 8. k. kringränning; manskapet uppgick denna gång till cirka 50 personer at ätskilliga stånd och klasser, men som ringen, inom hvilken björnen låg, var så vidsträckt, att skyttarne måste uppställas på 2 å 300 alnar från hvarandra, och skogen dessutom till den grad belastad med snö, att man endast med möda kunde se 15 å 20 alnar ifrån sig, så hade det endast varit en lyckträff om någon i kedjan skulle hafva kommit i tillfälle att få skjuta. Troende att man denna gång skulle kunna, medelst spårets följande, leta sig fram till björnen, utan hundarnes tillhjelp, behöllos de:sa qvar i kopplen, för att endast i nödfall begagnas; efter en stunds förlopp förlorades dock spåret, ty snö föll ned i massor, då intet annat återstod än att släppa hundarna ; snart var också björnen på benen och gick tvärt igenom kedjan, utan att någon ej heller denna gången kunde komma i tillfälle att skjuta, för det långa afständets skull; visserligen sprang björnen icke mera än 20 å 30 alnar ifrån en ung bokhällare S—dt från Franshammars bruk, hvilken, då han fick höra stegen utaf björnen, böjde sig ned på knä, för att om möjligt, efter nedersta delen af trädens stammar, kunna få någon friare utsigt, eller se något längre ifrån sig, men förgäfves ! Icke ens en skymt af björnen kunde ifrån hans plats blifva synlig. Emellertid hade nu en utaf grannarne i skyttkedjan, ledd utaf hundskallet, sprungit åt detta håll, och framkommit just lagom för att få se hr S—dts nedböjda ställning, med anledning hvaraf denna sedermera, troligen mera utaf benägenhet att vilja göra sig vigtig, än utaf elakhet till någon uti sällskapet yttrat, det han i början trodde att bokhällarn hade dignat ned af förskräckelse då han fick böra björnen? — se der den tilldragelsen, som etter all sannolikhet varit upphofvet till den qvicka notisen om Sörfors-herrarnes björnjagt. — Vare nu emellertid dermed huru som helst, så gick björnen äfven denna gängen fri, och bans primitiva förföljare uppgätvo nu allt hopp om att vidare lyckas 1 björnens fångande, hvadan de till den högstbjudande i sällskapet ville afstå sina företrädesrättigheter till björnens vidare inringning, hvarvid ins. blef den, som stannade för högsta anbudet. Dagen derpå inringades björnen för 3:dje gången, och blef hans hvila denna gången bestämd till 2:ne veckor. I förbigående må dock nämnas, att 2:ne bönder ifrån Tuna socken under denna tid gjorde försök att stjäla bort vår nalle, hvilket också troligen hade lyckats dem, om de med sitt onda uppsåt älven hade förenat skicklighet att handtera sina gevär, ty ledande sig elfter spåren, som nu voro rena, smögo de sig tätt intill idet och gåfvo björnen 2:ne skott, hvilka dock voro så illa riktade, att björnen obehindradt kunde taga till flykten, och bönderna stodo der nu med långa näsor — samt om några dagar med hvar sin stämning till nästa ting. Nästa jagt, hvilken anställdes efter engbanda metod som den föregående, aflopp så, att han vid skyttkedjan helsades med 3:ne skott, men, ehuru sårad och ganska allvarsamt ansatt af 2:ne för detta ändamål från Torps socken nedhemtade hundar, kunde han ändå icke upphinnas af sina förföljare, hvilka emot qvällen återkommo uttröttade och troende att björnen vore förtrollad. De 2:ne följande dagarne gjordes äfven ett par försök att fånga nalle, men förgäfves! — ingen enda lyckades ens få honom i sigte; emellertid måtte han nu hafva kommit att inse, det han inom MeI delpad icke vidare hade någon varaktig fred att påräkna, ty han började nu begitva sig utaf på flyttväg, tagande gensste vägen till Helsingland, och stannade icke, förrän han hunnit hela 2 mil inom gränsen. AF de karlar, som voro betingade att följa spåret och ånyo söka ringa honom, tröttnade 2:ne i den djupa snön, då slutligen en 3:dje, som vidtog der de andra slutat, å fjerde dagen uppnådde nalles nyvalda hem, och inringades han pu för 5:te eller 6:te gången, hvarefter den V7 sistl. Februari bestämdes till nästa jagtdag. Kl. 8 f. m. sistnämnde dag begåfvo sig 2:pne andra deltagare i jagten till ins. ocn 5 e stället, i ändamår att undersöka terrängen, för att sedan kunna leda utställningen (vi hade aftonen förut ankommit till ett i närheten varande kolar-hemman, der vi oo a finn wäl för.