(Insändt.) Ännu en gång kommunal-moralen I Sala. Qrvos deus vult perdere, prius dementat. En åhörare af den vid urtima landstinet i Westerås den 28 nästlidne Februari förda diskussion angående der famösa kommunal-moralen i Sala, går att uttala sin förvåning deröfver, att vid detta tillfälle en aktad representant ifrån nämnde stad äfventyrade ett försvar. Man hörde talaren yttra, hurusom han borde hafva börjat sitt anförande med det, hvarmed han nu komme att sluta, men — sannerligen — i insändarens tycke — borde han hafva, om han icke slutat ?precist der han började, åtminstone uteslutit just den del af anförandet, som utgjorde början, för att endast hålla sig till slutet, eller frågans formella del. Han började nemligen med en slags jemförelse emellan förr och nu, innefattande ett klander af nuvarande länsstyrelses förfarande att föreskrifva hurusom minuteringsoch utskänkningsskatten i Sala för 3-års perioden 1864—1867 icke finge bestämmas till högre belopp, än det af ett belag då redan erbjudna, eller 15,000 rdr årligen, genom hvilken föreskrift denna länsstyrelse skulle, enligt talarens förmenande, ha ådagalagt mindre benägenhet än en föregående att motverka superiet. Deremot underlät talaren försigtigtvis att fram lägga något enda skäl, hvarför ett dylikt klander icke borde träffa vederbörande myndighet i Sala, som derefter stegrade försäljningsbolagets afgäld ända till 18,500 rdr årligen. Vidare syntes talaren påräkna gehör för ett försök att göra troligt, hurusom entre renörernas förtjenst hittills varit ringa, eler, snart sagdt, ingen. Deremot underlät talaren att söka förklara den omständigheten, att samma bolag som under den förflutna 3-års perioden betalat i skatt 12,600 rdr årligen och derå, enligt talarens upp: gift, skulle bafva skördat, snart sagdt, inen vinst, likväl nu visar sig beredt att be: tala 18,500 rdr -— förmodligen i afsigt at derpå ruinera sig! Om, insändarens tvifvel oaktadt, ändoch så illa skulle åtbära, så må då Guds oct magistratens vilja ske! — under det at länsstyrelsen tyckes kunna två sina händer såsom oskyldig äfven i detta afseende. Men insändaren anser icke nödigt at följa den värde talaren längre i det slipp riga försvaret, hvilket gällde i sak intet, d v. s. innehöll ingen vederläggning af in sändarens uppfattning, att såsom ett paktun turpe bör noteras det aftal, som afsäg at beröfva landstinget och hushållningssä Iska jet deras lagliga andelar uti det belopp a hö 200 rdr, hvarom med försäljningsbolage kontraherades utöfver auktionssumman. In sändaren vill blott för egen del tillägga, at det är förvånande att finra till hvilken gra ortsintresset kan inverka förvillande på be greppet om rätt och orätt. Dertill är de förvånande att förnimma den blindhet, son hindrat vederbörande att inse, hurusom dy lika bragder just äro egnade att vid eI blifvande riksdag framkalla en förändra lagstiftning i afseende på grunden för mi nuteringsoch utskänkningsskattens fördel ning, som kan för städerna blifva änd: mer ogynnsam än den nuvarande; har in sändaren sina särskilda sköl att antaga så som högst sannolikt, att initiativ härutin pan kommer att tagas af regeringen. Förskottsvis tror insändaren sig hafva foj att bänvisa till de gamla ordspråken or hunden och benet — om snåiheten och vis heten — på samma gång som han anser p sin plats att här lemna rum för Talleyrand bekanta ord: det var mer än ett fd — d sar en dumhet?. e