jorden ; men en dimma gick upp af jorden och vattnade jordens hela yta), då formade Herren Gud menniskan af stoft från jorden och inblåste i dess näsa lifvets ande?. Selan skapades träd och örter; derpå åter djuren, och sist qvinnan. Om djurens skapelse heter det: ?Och Herren Gud formade af jord alla markens djur, och alla himlens fåglar, och förde dem fram till manren?. Således finner man här, i 1 Moseboks andra kapitel (jebovitiska urkunden) en helt annan skapelseordning än i 1:sta kapitlet, (Cloitiska urkunden). I kap. 1 är ordninogen: 1) örter, 2) foglar, 3) däggdjur, 4) menniskorna, man och qvinna. I kap. 1 är ordningen: 1) mannen, 2) örter, 3) däggdiur, 4) foglar, 5) qvinnan. Detta framträder ej tydligt i komitens öfversättning af nyss anförda 2: 19, der det mot grundtextens anda och bokstaf får heta: Och när nu Herren Gud gjort hade af djur allahanda djur på marken?, liksom här skulte anvisas poå hvad som berättats i första kapitlet, rmen hvilket texten ej medger. Kap. 14: 19 har komittn: ?den himmel och jord tillhörer?, i ställest för skapat, såsom redan Septuaginta occh Vulgata rätt öfversätta. — 22: 14 Herrcen förser? , läs: skall förse. — 37: 95 i grafven till min son, läs: dödsriket, helst sonen (Josef) ansågs dödad af vilddjur occh obegrafven. — 42: 6 till honom? finns eej texten och är öfverflödigt. Att Josef dref vidskepelse med sin silfverbägare, torde vara mindre säkert, och kunna orden den han spår med? äfven olkas så: ur hvilken min herre dricker och kunde derföre snart märka (att han var borta). Äfvensom längre fram: ?Vissten I icke, att en sådan man, som jag är, kunde spå? torde kunna öfversättas: skulle veta, förnimma det (saknar börjam). Bok. 3 kap. 27: 2 synes oss rättast öfversättas: Om någon gjortt ett heligt löfte och du gör värdering aff personer inför Herren; så skall det värde: du åsätter vara 0. 8. V. — Af S. Nilsons verk Skandinaviska Nordens urinvånare har i dessa dagar ett sluthäfte utkommit, utgörande tillägg till bronsåldern och innehållande imtressanta försök att förklara forntidsmonumientet Stonehenge i Wiltshire i England, jemte anvisning till ruiner efter ett troligtvis liknande i Halland. Vi skola med det första återkomma till en närmare redogörelse och anmälan af verket i sin helhet. Detta häfte slutar med en återblick, som är daterad den 8 Mars 1865, som enligt hvad vi erfarit, var författarens 78:de födelsedag. Det torde nästan vara exempellös att se en författare vid den åldern ännu utveckla en så rastlös litterär verksamhet ock med en ungdomligifver bedrilven forskning.