togo de plats bredvid hvarandra på ulltygssoffan. ?Det var snällt?, sade Margreta, att du kom tillbaka hit ned. Det var icke fritt att jag väntade det. Tan lade armbågen på öfversta soffkanten och stödde hakaa emot handen, under det han tuggade på en björklöfsqvist och satt och tankfullt såg in i hennes ansigte.. Då han icke svarade henne något på hvadd hon talat, tyckte hon nästan att hon kändee den gamla räddslan för honom :1gen, ochh yttrade, för att ändå säga något: Nu när du sitter och stirr-ser på mig så,, så minnes jag så tydligt ett år så dags, Gu-nerus, den morgonen vi satt och spegladee oss nere i Trolikärnet. Ming du det? Han ryckte häftigt till och flyttade sigg ofrivilligt en liten bit ifrån henne. Hom ville ej låta märka det, utan, försökande milda lämpor för hans underliga humör i det längsta, fortsatte hon: ?Kommer du inte ihåg den morgonen? Jag gick ändå med Carl-Johan till Mörtkärnet och du inbillade dig, att du hade hört tatarlåt och stannade qvar; och så bedrog du dig; och det var rätt åt dig; minnes du inte detta ?7 ?Jo, Margreta!? ade han slutligen, jag minnes den dagen; ja, det gör jag sannerligen.? : Jag måtte väl inte ha gjort dig 1 issnöjd, Gunerus ?? ?Du? Nej, hvarföre då? Hvad skulle det vara för ?? Jag vet inte. Jag blet blott eå het 83 ängslan. Jag tyckte att det såg ut, som om du inte hade tyckt om påminnelsen; och då. tänkte jag, att det var för att jag var så: tvärtföre och led både mot dig och alla ana dra menniskor den tiden. Carl-Johan sadd