seenden har t. ex. andra akten blifvit rnä sten en enda stor longör, ehuru vi gerrnt medge, att den är nödvändig, sådan planner nu är anlagd. En redogörelse för dennnsa tillåter oss ej utrymmet, emedan den nööd vändigt måste bli utförlig för att kunnnsg fattas, då förf. här som vanligt sammanför ett rikt, ja för rikt stoff. Vi nödgas såkle des inskränka oss till att anmärka, det huuf. vudfiguren, fröken Marianne, eller seddar mjölnar Thorkels Anna, egentligen besttår at två karakterer, den ena liggande förre, den andra efter den (i parenthes sagdt nnågot konstlade) katastrof, hvarigenom hion ryckes från sin förmente far, baron Liljje, utan att något förmår sammanjemka dem. Afven på mjölnaren Thorkel blir man ej rätt slug, och öfverhufvud förekommer Mos de flesta figurerna ett och annat drag af det bizarreri, den subjektivitet i karaktersteckningen, som utgör ett genomgående drag i författarens stycken. Ej ens hans egen roll, kammarjunkar von Urne, är fri härifrån. Ett särskildt loford förtjenar författarens denna gäng visade återhållsamhet i tårsäck-tryckande sceners anbringande. Den känslosamma delen af dramat är högst betydligt reducerad mot hvad förhållandet eljest är hos honom; och känslan frambryter derföre både kraftigare och naturligare, der den kommer i rörelse. Dialogen är som vanligt ledig, qvick och gnistrande af granma infall, men ej alltid så naturlig som msan skulle önska. Om utförandet är öfverhufvud ej annaat än godt attsäga. Fru Hwasser återger meed behag och elegans titelrollen; att hon ej förmör åt densamma ge verklig enhet be:oor, som vi ofvan nämnt, derpå, att motsatseen mellan karakteren före och efter katastreofen är oförsonlig. Hr Almlöf d. ä., såsopm baron Tage Lilje, uppbär med värdighet occh hållning sin temligen tråkiga roll; och deetsamma gäller om hr Dahlqvist, doktor Kanat. Kammarjunkar von Urne spelas af författaaren, som alltid, con amore. Hans framsåägande har, synes oss, vunnit i tydlighet occh styrka. Åt sjömannen Ove kan ej hr Kinmansonns raska och hurtiga utförande skänka störrre intresse, då författaren sjelf ej tecknat hconom sådan, att han förmår 1 högre grad anslå åskådaren. Hr Broman söker åt mjölnaren Thorkels karakter ge allt det sammanhang som är möjligt. Äfven öfrige medspelande fylla godt sina platser. Mot den dialekt, som talas af bondfolket och skall föreställa bohuslänska, torde åtminstone kännare protestera. Den är hvarken det ena eller det andra landskapsmålet, utan en förskrufvad och löjligt maniererad hop: blandning af flera.