HSLUUKBRTIVIN ich 3 MAS. Ett besök i Stockholms folkskolor. I. För ett par månader sedan (den 4 Jan.) lästes i denna tidning ett utdrag ur folkskoleinspektören hr Meijerbergs årsberättelse för år 1863. Berättelsens uppgifter, klart vittnande om en framåtgående verksamhet, ha utan tvifvel af hvarje folkupplysningens vän, liksom af referenten, helsats med sann tillfredsställelse, större i samma mån som läsaren varit i tillfälle att jemföra det nuvarande tillståndet med det ännu för blott! få år sedan rådande. Bemödanden att bringa samtliga folkskolor i jemnhöjd med mönsterskolan i Klara, förbättrade löner åt lärare och lärarinnor, regelbundnare skolgång, betydlig tillväxt i de skolbesökandes antal, nemligen från 2647 år 1862 till 3177 är 1863 — se der några glädjande drag ur folkskoleinspektörens berättelse. Den måste, för att begagna en öflig fras, göra ett Pgodt intryck?. Men, månne det ej gått mången annan, som det gått mig, att vi helt hastigt glömt be: ättelsens siffror, att vi skulle stå oss dåligt nog vid frågor af en eller annan vetirig främlng, hur det är bestäldt med olkundervisningen i Sverges första kommun? Och månne ej, derest vi vid läsningen af ofvannämnde berättelse erforo någonting liknande en påminnelse om, att här, I folkundervisningsfrågan, fosterlandets framtid ligger gömd, att den är en gemensam angelägenhet för alla och kanske den största bland alla, att enhvar kan och bör draga något strå till stacken — månne ej, frågar jag, detia intryck tedan, då af berättelsens detaljer endast ett oredigt minne stod qvar, har dött bort, utan att hafva födt nägon handling, vittnande om dess allvar? Aro vi då, de fleste som önska folkbildningens framgång och önska att om möjligt dertill medverka, äro vi så glömska, så passiva, så hängilna åt den sentimentala egoism, som finner sig utmärkt godt i den stillasittande njutningen af ett ?välgörande MIT att vi ej kunna komma oss före alt låta våra gerningar vittna om vär tro? Skall folkskolan, trots det att hon oupp: hörligt vädjar till allmänhetens deltagande, trots det att hon noggrannt redogör för sin verksamhet, sakna det allmänna intresse, det rent personliga och varma deltagande, hvarpå hon ännu städse väntar, såsom på den rätta lifsluft, i hvilken hon skall frodas och blomstra till välsignelse för nutid och framtid? : Jag vill försöka att säga hvar felet liger. Många af dem, som kalla sig folkildningens vänner, och helt visst äfven äro det, utgå från en blott förständsmässig teori om folkbildningens vigt eller — det har nu engång i dagligt tal kommit på modet — hylla de halft omedvetet, derför att detskall så vara och låter så bra, satsen om folkupplysningens nödvändighet. Med denna kalla uppfattning sätta de sig ned att kal-. kylera det minimum, hvarför man kan få hjelpliga lärare och någorlunda dräglig skolmateriel m. m., och då det visar sig, att en statsoch kommunalafgift, som fordom var nästan ingen, nu figurerar i allmänna räkenskaperna med ganska runda summor, så gnugga de händerna och säga med belåten min, att hvad de gjort är väl gjordt, och att Sverge dock, när allt kommer omkring, står mycket högt på kulturens rangskala genom den nuvarande ädla och frikostiga verksamheten för folkundervisningen. — Detta slags intresse för folkskolan är ej det rätta, och grunden till bristen på det deltagande, som folkskolan behöfver, den ligger deri, att man ej gått hän och sett den lefvande verkligheten, som ensam kan ingifva det personliga intresse, jag nyss talade om, och som först kan fullt öppna ögonen för den sanningen, att folkskolan ej kan lefva ett rätt lif på den magra kosten at vackra och förmånliga intryck?, som aldrig blifva något mera, eller på den svältkursdiet, som ännu bestås henne relativt till de ?lärda? läroverken. Då jag sagt hvar felet ligger, hvar grunden till det bristande deltagaidet från allmänhetens sida för folkskolans sak åtminstone till en del är att söka, har jag ock angifvit hvar, åtminstone i nägon mån, botemedlet finnes. Följen mig — dock nej, jag skall ej trötta er med en matt beskrifning af det, som måste ses, höras, lefvande erfaras. Följen folkskoleinspektören på ett besök i Stockholms folkskolor. I skolen — i likhet med mig — derom eger jag den fullaste visshet — I skolen blifva bebagligt öfverraskade af den der rådande snygghet, ordning och trefnad, och I skolen redan häri få en aning om, huru folkskolan kan i riklig måtto till samhället återgälda de kostnader, det på henne offrar. Ty vid vandringen genom de ljusa salarne, vid anblicken af den ans och omvårdnad, om hvilken barnens klädsel och hållning, trots synbar fattigdom, vittna, och vid åsynen af den tydliga belåtenhet, hvarmed de vistas i skolrummet, tränger sig den öfvertygelsen på den besökande, att efter sådana barn.domsintryck ynglingen, qvinnan, mannen sällan skall nedsjunka till den oordning i hemmet, som är en af nödens, lasternas och brottens säkraste förelöpare och vägrödjare. I skolen vidare höra en precision och trygghet i svar och redogörelser, till exempel vid frågor på naturhistoriens område, hvilka för mången af de företrädesvis så kallade bildade äro olösliga gåtor — 0 a a an Vr ra ag nn rer