sig såsom far till hennes son, allt af den fåfänga anledningen att få dottern till grefvinna och åt gossen ett namn. Den nämnda refve Cronhjelm, hvars förnamn var Axel redric och som varit underofficer vid Nerikes regemente, men genom ett liderligt lefverne mäst ta afsked derifrån, ingick på förslaget. De sålunda hopkopplade makarne reste kort efter giftermålet till Paris och tillbringade der vintern; men deras äktenskap var lika olyckligt som gummans hade varit, och efter återkomsten till fäderneslandet lefde de icke mera tillsammans, utan intogs den äldre Cronhjelm slutligen på Södra arbetsinrättningen, der han dog 1850 i Maj; hans hustru, den tilltalades moder, afled år 1853, äfvenledes i Stockholm. Den första och snart sagdt enda befattning den föregifna fadern tog om denna sin son var att han följde honom till Ullgrenska skolan. Han uppfosirades föröfrigt af sin moder, och efter henpes död af mormodren, som ärligen hade 1000 banko ifrån Frankrike; så länge modren lefde utgjorde anslaget 2000 rdr samma mynt pr år. Denna summa utbetalades fortfarande oaktadt den verklige fadern redan aflidit, samt skulle utgå så länge utbetalaren lefde; och tycktes det som om den tilltalade hade den föreställningen att summan icke utbetalades för hans räkning, utan för mormodrens, ty han trodde att den skulle komma att utgå, äfven om han! skulle dö. Vid den förmenta fadrens död, då det blef urarfvakonkurs i boet, fick unga Cronhjelm till förmyndare kyrkoherden Exdahl i Adolf Fredrik, men hvilken icke : tog någon vidare befattning med honoml och hans affärer, då modren och mormo:-. dren ansågo sig kunna ha bestyr dermed. Under sina spädare är, då hans moder ännu var utomlands, hade han haft samma bädd som mormodren, och när hans moder dog, återtogs detta bruk, ehuru han då var 13 år gammal samt fortfor sedan alltjemt då han var hemma i hennes hus. På tillfrågan om detta ovanliga förhållande icke hos honom väckte leda för gumman, förklarade han att han visserligen fann det obehagligt och derföre vid åtskilliga tillfällen bad att få sin egen säng, men att det icke alstrade någon bestämd ovilja. Den osämja, i hvilken de för det mesta lefvat tillsammans, härrörde egentligen af hennes, emellanåt det hon var öm och eftergifvande för hans önskningar, svåra och brutala sätt emot honom, ofta öfvergående till handgripligheter och till skymfliga tillmälen mot honom med afseende på hans börd, hans moders begångna felsteg o. s. v. Bland annat, som hörde till hennes underliga lynne, hade hon för sed att vid dylika tillfällen utbrista i gallskrik. Något egentgt hat till mormodren pästod han sig icke ha bur:t. Om sjelfva sin lefnadsbana berättade han, att han ifrån 1849 till 1857 gått i Nya elementarskolan, derunder han äfven samtidigt njutit privat undervisning; att han, som icke varit synnerligen flitig i skolan och derföre ansetts böra välja ett praktiskt yrke, 1858 kom på Frisks handelsinstitut och samma år på hrr Ulfh elm Arosenii kontor för att biträda vid yttre bestyr, hvarifrån han dock snart blef skild för bristande redovisning af uppburna medel. Derefter återtog han för åtskilliga privatlärare sina studier och blef efter att två gånger ha differerats i studentexamen, ändtligen 1861 student i Upsala. Han ingick nu på den militära banan på tillstyrk :nde af nuvarande innehafvaren till Cronhjelmska fideikommisset Flosta, med hvilken han kom i beröring vid ett tillfälle då hans underskrift behöfdes på ett dokument, rörande fideikommisPn MM At FO KAJQ ON MM I FUN jr åå nn Tid och utrymme nödga oss att nu endast kortligen omför , huruledes han först nögades öfvergifva mailitärbanan, emedan han blifvit bysatt för em borgensförbindelse, som han ingått för en af sina fordna studentkamrater; huruledes de trassliga affäterna förmådde honom att öfvergifva försöket att ta kameralexamen, och huim han fann att samma omständigheter äfven lågo honom emot, då han än en gång blef militär och skulle härstädes passera graderna. Hans deltagande i danska kriget ha vi förut omförmält, och tillägga endast att han varit på väg att bege sig till Amerika, men derifrån afstått derföre att han hört att den Tefftska expeditionen, som han skulle medfölja från Hamburg, var illa anskrifven. Efter hemkomsten hade han varit helt och hållet sysslolös, och bott hos mormodren, för hvars förebråelser och skymfliga behandling han med anledning deraf ofia varit utsatt, synnetligast då han understundom varit borta om nätterna. Bland annat hade mormodren stundom fällt yttranden sådana som dessa: Det vore bäst du sköte dig en kula för pannan; det vore så godt jag finge dragga etter dig o. 8. v. Han ansåg dessa yttranden egentligen ha hos honom alstrat tanken på sjeltmord, hvilken dock först framträdt bestämdare hos honom, då han i lördags vid middagstiden befunvit sig öfverlastad och derunder kommit att tänka på sin usla belägenhet. Från sina -supbröder begaf han sig direkte till en jernbod och köpte en pistol samt till Linds od ock köpte krut och hagel. Från fullföljandet af sjelfmordsafsigten afhölls han dock i Stadegärden, der det skulle utföras, genom ett stadsbud, som passerat stället, och med hvilken han kom i slanger, och i hvars sällskap han intog ytterligare för. plägning. Det led nu mot skymningen, och han befenn sig, efter hvad hans berät .telse ger vid handen, nu i sådan sinnesförfattning, att ban icke vet om han begifvit sig hem i omnibus eller med ångbåten öf ver till Röda Bodarne. Hemkommen sätter ban sig i köket, dit mormodren utkommer och börjar öfverhopa honom med förebråel.