STOCKHOLM den 6 Mars, Napoleons företal till Julii Cesars historia. I någraj franska tidningar meddelas nu företalet till det så länge väntade kejserliga arbetet: Ihistoire de Jules OCesar?. Louis Napoleon söker deri, såsom man kunde vänta sig, rättfärdiga det andra kejsarrikets nödvändighet och framställa det såsom en institution, som ej allenast Frankrike, utan hela verlden, måste hålla till godo med, emedan det har försynen att tacka för sin tillvaro. Men vi låta Napoleon HI tala sjelf: ?Den historiska sanningen borde vara lika helig som religionen. Om trons föreskrifter höja våra själar öfver denna verldens intressen, så ingifva oss historiens lärdomar å sin sida kärlek till det sköna och rätta samt hat till hvad som lägger hinder i vägen för mensklighetens framåtskridande. Dessa läror kräfva vissa vilkor, för att kunna vara till gagn. Fakta måste framställas med sträng noggrannhet, de politiska och soeiala förändringarne filosofiskt analyseras, och den pikanta retelsen af detaljerna i statsmännens lif får hvarken afleda uppmärksamheten från deras politiska roll eller lemna deras gudomliga sändning åt glömskan. Alltför ofta framställer författaren historiens olika faser såsom plötsliga händelser, utan att i förutgångna fakta söka deras sanna ursprung och naturliga följd; han liknar målaren, som, framställande naturens tillfälligheter, endast håller sig till deras pittoreska effekt, utan att i sin målning förmå gifva den vetenskapliga demonstrationen. Historieskrifvaren måste vara mera än målare; han måste likt geologen, som förklarar verldsaltets fenomener, upptäcka hemligheten af samhällenas omskapning. Men hvilket medel har man att komma till sanningen, då man skrifver historia? Jo, logikens reglor. Först och främst böra vi anse säkert, att en stor verkan alltid har en stor orsak, aldrig en liten; med andra ord: en skenbart obetydlig händelse medför aldrig vigtiga resultater, om ej vid sidan af densamma står en sak, som tillåter att denna obetydliga händelse åstadkommer en stor verkan. Gnistan åstadkommer blott då en stor eldsvåda, när den faller på förut samlade brännbara ämnen. Montesquieu bekräftar denda tanke på följande sätt: Det är ej slumpen som beherrskar verl-l. den?. Det finnas allmänna, vare sig moraliska eller fysiska orsaker, som äro verksamma i hvarje monarki, som höja och upprätthålla den eller störta den i afgrunden. Alla förefallande händelser äro underkastade dessa orsaker, och om händelsen af till exempel en drabbning, d. v. s. en särskild orsak, har ruinerat staten, så måste det ha funnits en allmän orsak, som var skuld till att denna stat gått under genom en enda drabbning: med ett ord: hufvudorsaken rycker alla särskilda tillstötande händelser med sig. Om romarne i nära två tusen år alltid gått såsom segrare ur alla hårda pröfningar och ur de största faror, så har en allmän orsak funnits, som alltid gjorde dem starkare än deras fiender och tillät att partiella nederlag och olyckor icke medförde rikets fall. Om romarne, sedan de gifvit verlden exemplet ar ett folk, som genom friheten . konstituerade sig och blef stort, tyckas efter Ceesars tid blindt störta sig i) träldomen, så finns en allmän orsak, som tyvärr förhindrade republiken att återvända till sina fordna institutioners renhet. Ett i jäsning varande samhälles nya behof och intressen kräfde andra medel för att tillfredsställas. På samma sätt som logiken i de vigtigare händelserna ådagalägger orsaken till dessas oafvislighet, på samma sätt kan man i en institutions långa fortvaro finna beviset på dess godhet och i en nans obestridliga inflytande på sitt århundrade beviset på hans snille. Uppgitten består således i att uppsöka det . lifgitvande element, som förlänade institutionen kraft, såväl som den förherrskande id, som kom menniskorna att handla. Följande detta rättesnöre, skola vi undvika de historieskrifvares misstag, hvilka samla förflutna tidsåldrars dater, utan att ordna dem efter deras filosofiska betydenhet, och derigenom förherrliga det klandervärda och ställa i skuggan hvad som fordrar dager. Icke en i detalj gående framställning af den romerska organisationen kan göra ett så stort rikes fortvaro begriplig för oss, utan det djupa studiet af dess institutioners anda; lika litet kan ett noggrannt uppräknande af alla äfven de obetydligaste handlingar af en framstående man, men väl ett uppmärksamt efterforskande af de upphöjda bevekelsegrunderna för hans handlingssätt afslöja hans makts hemlighet. Om utomordentliga handlingar ådagalägga ett väldigt snille, hvad är väl då mera stridande mot det sunda menniskoförståndet än att tillägga detta medelmåltans alla lidelser och känslor? Hvad är mera förvändt än att misskänna sådana rikt begåfvade väsens öfverlägsenhet, hvilka tid efter annan visa sig i historien likt fyrtornssken, skingra sin tids mörker och upplysa framtiden? Attls förneka en dylik öfverlägsenhet vore dessutom att skymfa menskligheten, ty man skulle då antaga, att hon vore i stånd att varaktigt och af fri vilja fördraga ett herravälde, som hvarken stödde sig på en sann storhet eller på en obestridlig nytta. Låtom oss vara logiska, så bli vi äfven rättvisa. Blott allt för många bistorieskrifvare finna det lättare att till sig neddraga högt begåfvade och snillrika män, ån att i ädel entusiasm svinga sig upp till samma höjd som de, för att genomtränga deras vidsträckta planer. Sålunda har man i fråga om Cesar, i stället att framställa Rom, sådant det, sönderslitet af inbördes krig, förvekligadt