jattas endast kedjan om fötterna, låt fastsmida henne! Det intresse ni inger mig, skulle ej tilllåta mig det. Emellertid skulle jag vilja ta ur ert hufvud dender fördömda mannie, ni har, att återfå friheten; i den punkten är jag bestämd, oböjlig, obeveklig, och jag, ar deri inga skäl.? Ni söker fåfämgt beröfva mig den sista olimten af hopp. Jag har ånyo skrifvit tilll. den heliga stolen. uJag vet det, jag vet det, och jag skall olltid tillråda afslag. Skulle ni vilja sägal, mig, hvart ni ämnar bege er, sedan ni enl: BÅDA lemnat klostret ?7 : Till min mor. Jag behöfver ej vidare någon förmyndare, men jag tror, att enl ung flicka e; kan någonstädes vistas på ett mer passande ställe än hos sin sor. Och vid uttalandet af dessa sista ord fylldes mina ögon af tårar. Jag kände mig rörd vid minnet af min far. Kardinalen log ironiskt och sade: tPrat! Ni skulle snarare vilja komma härifrån för att få dansa. Er mor ger baler för de liberala; men hon bör ge akt FÅ hvad hon företar sig, annars kunde poisen lägga sig i saken.? Detta sista yttrande förjagade mitt sista tålamod, och, fattande i kanten af mitt skapulär, sade jag till honom: dd denna af alla afskydda drägt skulle jag blygas att offentligen visa mig och ännu mer att ta del i en fest. Jag begär min frihet blott för att återfå detta högsta goda, från hvilket jag afstått af oerfarenhet, af svaghet, och emedan jag haft ödet mot mig. Omöjligt upprepade kardinalen flera gånger i allt bestämdare ton. ?Jag står nu I beredskap att fara till Rom: vid min återkomst skola vi återse hvarandra. Den unga nunnans nedslagenhet blef nu så djup, att hon flera gånger fruktade, att hennes hufvud skulle få känningar deraf; och då hon jemförde sina lidanden med de båda lajsystrars, vi förut omnämnt, trodde hon sig skola mista förståndet liksom de. Hon kom sig dock före igen, och hoppet lifvades ånyo i hennes hjerta. Den nyss på den heliga stolen upphöjde Pii IX:s rykte började utbreda sig öfver hela Italien: Med de patriotiska tänkesätt, man hos honom förutsatte, tycktes han förena en uppriktigt frisinnad ande och till och med planer på en kyrklig omskapning. Enrichetta tog således än en gång sin tillflykt till honom, ej mer som bönfallande, utan i en eftertrycklig ton, i det hon jemte sina helsoskäl för honom framlade de omständigheter, som bragt henne till att omfatta klosterståndet. För att trygga denna nya inlagas hemlighet hittade hon på att ge den formen af de bikter, man tillsänder den helige fadren, och som inledas med confiteor. Ack, en månad efteråt fick hon veta, att hennes bref ej kommit fram till Rom, utan fallit i kardinalens händer. Sälunda hade denne prelat, ej nöjd med att våldföra en brefvexlings hemlighet, ej en gång hyst vördnad för den än oantastligare karakter, biktens insegel gaf hennes skrifvelse. Ända till denna stund hade han fortsatt sina besök hos Enrichetta, ehuru hon visade sig motsträfvig mot alla hans försök att närma sig och nekat honom flera arbeten af siu hand, dem has envist begärde af henne. Men vid detta sista försök till oberoende förtörnades han på henne, som han kallade en oefterrättlig upprorsmakerska och syntes ej på länge till i klostret. Den politiska horisonten hade mulnat, året 1848 var nära; allt förebådade en öfverhängande brytning. Folken vaknade, en frihetsfläkt for genom hela Italien, och i de af dessa företeelser uppskrämda klostren bad man på samma gäng för konungen och för de liberalas utrotande. I San Gregorio fanns en enda nunna, som i sit hjerta protesterade häremot: det var Enrichetta Caracciolo, hvars alla böner höjdes för försvararne af hennes lands rättigheter. Snar att begagna frukterna af deras första framgångar och trotsande det anseende för sektanhängare, kättare, revolutionär man tillade hemne i klostret, följde hon de liberala ideernas framsteg i oppositionstidningarne, dem hon högt läste under klo. strets hvalf, som sedan så många seklei varit döfva för frihetens röst?., Denna hän förelse ådrog henne många stickord och förföljelser; måhända skulle hon ej haf styrka att uthärda dem, om hon ej vid sir sida i sin trogna lajsyster, Maria-Guiseppa funnit en själ, som var henne tillgifven oc fördig att dela alla hennes förhoppningar. (Forts.) s— RENEE