Det är oförklarligt, huru ?Landtdomaren? kunnat på detta sätt missför-tå oss. Vi ha i förbigående omtalat, att den engelske domaren, långt ifrån att uppmana den tilltalade till en sanningsenlig bekännelse, tvärtom varnar honom för följderna af att bekänna sig brottslig; men vi ha icke påstått, att detta är något väsentligt för den ackusatoriska processen, än mindre att ett sådant förfarande är i vår lag föreskrifvet. Tvärtom innehåller vår första artikel i detta ämne, att. man af stadgandet om eget erkännande, såsom under vissa vilkor utgörande laga bevisning, kan draga den slutsats, att domaren må vid rättegångens börja tillspörja den anklagade, om han erkänner den förbrytelse, för hvilken han är tilltalad, och sålunda vill befria anklagaren från bevisningsskyldigheten. Vi äro således af samma mening som Landtdomaren?, nemligen att det är domarens pligt att, sedan angifvelsen blifvit bestämd, tillfråga den tilltalade, om han vidgår tillvitelsen; men värt rättegångssätt blir genom detta förfarande ingalunda inqvisitoriskt. Deremot kunna vi icke instämma i hvad ?Landtdomaren? i detta ämne vidare yttrar, då han påstår det vara domarens pligt att ?på ettallva: ligt och värdigt, för att icke säga vänligt och tillvinnande, sätt uppmana den tilltalade att, om han är saker, tala sanning och genast frivilligt bekänna sitt brott?. Det är just häri det svåraste inqvisitionsmissbruket hos oss består. Och finnes väl något lagstadgande, som berättigar domaren till dessa ?vänliga uppmaningar?, hvilka alldeles strida mot regeln: käranden skall sitt käromål bevisa, eljest vare svaranden fri? Visserligen icke, svarar Landtdomaren?:; men uppmaningen till bekännelse, om än icke anbefalld i lag, är dock berättigad, ty den sker just i den anklagades eget intresse, enär han med öppen bekännelse på en gång förkortar sitt eget lidande, genom undvikande af en långsam ransakning, samt vinner lugn och samvetsfrid hos sig sjelf, derigenom att hans olycka ännu mera förminskas?, Låtom oss skärskåda hvartdera af dessa argumenter för sig. Om det förhåller sig så, som det står i domarereglorna, att det är bättre att gifva en brottslig lös än pina och plåga honom, som obrottslig är; och om det vidare är en sanning, att den största olycka, som kunde hända ett samhälle, vore om domstolarne skulle, under sken af lag och rätt, förklara den saker, som saklös är, så måste det vara en domares heligaste pligt — icke att förmå den anklagade till bekännelse; ty om en brottsling går ostraffad af den menskliga rättvisan, så har den gudomliga tusen andra medel att nå honom; — utan att noga vaka öfver att den oskyldige ej må förklaras skyldig. Men om detta är sannt, bör ej domaren vara ytterst varsam i sina uppmaningar till bekännelse? Man tänke sig den anklagades belägenhet i det fall då han är häktad, hvilket Landtdomaren? just synes ha afsett, enär han såsom anledning till de vänliga uppmaningarne framhåller, att den tilltalade derigenom skulle förkorta sitt lidande. Erfter att någon tid ha varit innesluten i cell och sålunda afstängd från nästan allt umgänge med menniskor, föres den tilltalade, okunnig i lagen och utan biträde af sakförare, inför rätten, hvars ordförande, sedan den tilltalade förnekat angifvelsen, till honom ställer ungefär följande uppmaning: Min vän! Du har nekat att hafva begått det brott, för hvilket du är anklagad, åklagaren har begärt uppskot, för att inställa bevisning. Jag vill nu underrätta dig, att det icke kan förvägras honom att inkalla vittnen från alla Sverges landsändar. Dessutom torde han komma att åberopa ett eller annat vittne, som nu vistas på sjöresor åt Polynesien, Madagaskar och andra mindre civiliserade länder. Under sådana omständigheter och derest du fortfar i ditt nekande, kan ransakningen omöjligen slutas i år och osäkert är, om det kan ske nästa år. Under tiden måste du qvarsitta i häkte. I ditt eget intresse uppmanar jag dig nu att icke förlänga ditt lidande genom ett trotsigt förnekande af ganningen, helst rätten har i sin makt att milara straffet för den, som genast erkänner sitt brott, (och derigenom besparar rätten mödan att i detalj utreda målet och sammanfatta ett på artiticiel bev.sning grundadt utslag, hvilket ofta är ganska kinkigt), men deremot skärpa det för den hårdnackade. Du må likväl icke föreställa dig min mening vara att på något sätt hota eller tvinga dig till bekännelse. Det är endast för den händelse att du skulle vara skyldig, som jag till dig ställt denna välmenta uppmaning?. Så framt nu det brott, för hvilket den tilltalade är anklagad, icke skulle vara synnerligen svårt, skulle det vara märkvärdigt om han icke äfven emot sanna förhållandet hellre bekände sig skyldig än afvaktade ransakningens slut i den af domaren antydda riktning. Då vi hört dessa domarens välmenta uppmaningar, har mer än en gång den tanken fallit oss in, att det skulle vara nära nog ett underverk, om ej mången, som är oskyldig, bekände sig skyldig. Men om detta skulle vara förhållandet, så förfaller äfven ett annat af ?Landtdomarens? påståenden, nemligen att bekännelse inför rätta vore det säkraste bevisningsmedlet. Detta påstående skulle vi äfven ur rent psykologiska grunder vilja bestrida. Det nödvändiga samband, som eger rum mellan tänkandet och handlandet, har