omistligt; men nog har det politiska alltför mycket ingått i det närvarande episkopatet, som skulle bortrensas genom reformen. Nog har kyrkan mera gagn af biskopens ostörda verksamhet inom sitt stift än af hans rikedagslif. ätte mina standsbröder förstå sitt sannskyldiga bästa och vid nästa riksdag med en mun vötera för förslaget, om ej med annat tröstande sig med bibelspråket: låt de döda begrafva sina döda. Äfven till Öresundsposten har en insigtsfull, moderat och aktad medlem af-presteståndet? insändt ett votum i frågan, hvilket vi här återgifva, så lydande: Tänker man å ena sidan på de starka krafter, hvilka ihärdigt och planmessigt sälta sig upp emot allt sannt och ädelt och godt här på jorden, och å andra sidan hu rusom den vensterhändta? döden gör sina inhuggningar djupt in i lederna af ljusets och sanningens kämpar; så skulle man vara färdig att förtvifla, om man icke hade den fasta, oryggliga tron, att det sanna och rätta inom sig sjelf bär sin egen eviga seger. Till dessa reflektioner finner man ofta anledning, men särskildt hafva tvenne nyligen timade dödsfall inom det högvördiga ståndet vid sistförflutna riksdag föran ledt dem. Vid slutet af förra året slutade de vördnadsvärde prostarne Schram och Carlander sin verksamma och hedrande bana. Den förre var den frisinnade och frimodige, den redbara och högt aktade Samuel Ödmans i Wendel af erkestiftet efterträdare, både såsom herde och representant; han intog ett aktadt rum inom ett stånd och utom detsamma gällde hans anseende kanske ännu mera. Vi hafva hörtriksdagsmän af bondeståndet från flera år tillbaka yttra sig med stor högaktning och vördnad om denne Aårens man?. Om doktor Carlander från Skara stift gäller samma omdöme. Måhända var hans anseende inom presteståndet ännu större än doktor Schrams. Begge hade nått en höjd af ålder, visdom och erfarenhet, att de icke kunna misstänkas för de vilifareiser, för hvilka mången yngre menniska och för yttre intryck mera öppna karakterer kunna vara utsatta; det är derföre, såsom till en faders yttersta vilja de efterlefvande böra lyssna, då dessa hädangångne hafva uttalat sina meningar uti någon för sambhällslifvet högvigtig fråga. Efterverlden står i en stor tacksamhetsskuld till en viss representant för Lunds stifts presterskap vid sista riksmöte, att alla ledamöterna af presteständet blefvo, så att säga, nödda till att redan då afgifva sin politiska trosbekännelse i afseende på det nu hvilande representationsförslaget. Derigenom har vunnits, hvad den värde representanten kanhända minst åsyftat, dels att svenska folket fått visshet derom, att hade representationsförslagets öde vid sista riksdagen skolat afgöras, så hade det af presteståndet varit antaget; dels att komitenterna ock känna sina representanters åsigter i den frågan, och således, allt efter sin ståndpunkt, veta på hvem de härnäst skola välja. Det är till denna de båda hädangångne erfarne och aktade vänners trosbekännelse vi vilja lyssna: Doktor Schram yttrar uti ett längre anförande ibland annat följande besinningsvärda ord: — — — — — — — Ståndsskilnaden är i allmänhet medgifven att, såsom numera olämplig, böra upphöra. Säge hvad man vill till dess försvar: den splittrar sinnena i och utom riksdagen i stället för att förena dem; den förlamar, hvartill vi nu alltför ofta nödgas vara vittnen, den mångahanda verksamheten, framför allt den kyrkliga, inom vår nationalrepresentation, i stället att egga, lifva och främja den. BSärskildt aktar jag då högst behöftligt, att just det högre presteständet till verklig båtmnad för sig sjelf, såsom ock samt framför allt för kyrkan och staten, på fäderneslandets altare snart måtte nedlägga det frivilliga offret af sin grundlagliga rereeentationsrätt inom riksförsamlingen. Ofast uten skäl misskändt, icke sällan, men numera på det uppenbaraste äfven motverkadt i flera arde kyrkans och statens allmänna frågor, hvilka isednare tiden varit och ännu äro under ständernas behandling och pröfning, har detta högv. stånd ej heller så sällan sett sig beklagligen oförmöget att med sin ensamiva röst kunna framkalla och främja det allmänna goda, hvilket visserligen föresväfvat oss såsom afsigt och mål. Skulle likväl dessa beklagliga motståndsförhållanden kunna rödjas ur vägen, — mera kärlek och samdrägt i de allmänna rådslagen här befordras; samt bättre trefnad för kyrkan och hennes tjenare i dessas rätteligen tillhörande arbete och egentliga embetsverksamhet beredas genom det förslag oss nu erbjudes till representationens förändring; — då vill jag icke taga på mitt ansvar att hafva sökt förhindra så goda äsyftude ändamål dermad — —