presentationen såsom tillhörande ett priviegieradt stånd. Men att uppoffra sig, utan utsigt att dermed något vinna, är ju en dårskap. Reformen måste dock förr eller sednare fram. Det är så godt att det sker genom ett medgifvande som genom ett tvång. Afven insändaren tror, att den nya representationen i presteståndet förlorar sina intelligentaste, moderataste och vältaligaste medlemmar; men de öfriga stånden hafva intelligens och talförhet nog för det politiska och nationalekonomiska och i mycket större erfarenhet. Man invänder: han måste skydda sina privilegier. Men utom representationsrätten äro de inga andra än att han, som hvarje embetsman, måste hafva en lön. Få hafva för mycket, de flesta för litet. Adjunkten och ätven sacellanen bafva mindre än den ringaste af alla civila embetsmän, länsmannen, som föga har att göra. Dragas lönerna in eller förminskas de, men ej törökas, så blir prestbristen allt större och då mäste väl staten se till, att ej kulten upphör eller lemnas i händerna på konventikelmakare utan all bildning. Man invänder: det nya förslaget har många verkliga brister. Detta är allmänt erkändt, efter det första förtjusningen afsvalnat. Men de kunna efterhand hätvas, blott man har fått en utgångspunkt. Födes deraf demokrati, så kan en reaktion icke uteblifva. Man invänder: adelns bistånd för ett nej kan alltid påräknas. — Ett murknadt stöd är klent stöd. Adeln lägge på hjertat den döende Hartmansdorffs helsning till sitt stånd. Den riskerar mera genom ett nej än genom ett halft ja. Man invänder: regeringen mister i de två stånden ett stöd. Men regeringen kan ej förneka sitt eget barn, är ej nog stark att trotsa massornas anspråk och bör få äta såsom den kokat. Man invänder: en protestantisk prest är ingen munk och kan deltaga i statsbestyren, utan att upphöra att vara prest. — Munk är han väl icke, men ej mår presterlig verksamhet väl af sådana distraktioner. Dessutom uteslutes han ej från riksförsamlingen, om han är en till folkombud duglig medborgare. Utan att vara ombud, kan han dock på afstånd följa med rörelserna, dels genom sin personlighet i tal och samtal inverka på andras öfvertygelse om hvad han äfven 1 politiskt afseende anser vara rätt och nyttigt, dels dertill verka genom skrift. Hans egentliga kall är dock alltid ett helt an..at, hans verkningskrets en annan än samhällsfrågornas stridsfält, han må vara en tjenande prest eller en stiftschef. Episkopat anser insändaren för kyrkans väl omistligt; men nog har det politiska alltför mycket ingått i det närvarande episkopatet, som skulle bortrensas genom reformen. Nog har kyrkan mera gagn af biskopens ostörda verksamhet inom sitt stift än af hans rikedagslif. ätte mina standsbröder förstå sitt sannskyldiga bästa och vid nästa riksdag med en mun vötera för förslaget, om ej med annat tröstande sig med bibelspråket: låt de döda begrafva sina döda.?