f den graf, som skulle sluka mig, vet jag iha j hur jag kunde afhålla mig från att ka-jva ta mig ur äkdonet. För att hindra mighq erifrån behöfdes hela makten af min egen-n: ärlek. ir Alltefter som vi nalkadas San-Gregorio,!r let Klockornas ljud tydligare. Hvarje slagt räckte ett sorgligt återljud inom mug. Vidd sa hörnet dötvades jag fullkomligt af sorlet sv rån den hop, som strömmat samman från la håll, at kanonernas dunder, bifallsroven från de unga flickorna på balkongerna, schweizarnes musik. Jag erior samma känv lor som en lildömd. it Vid kyrkporten kom en procession af preI h ter med korset i spetsen fram för att mot-Ih aga mig. Två andra fruntimmer, markisinran Messanella och prinsessan af Maontemi-d etto, togo plats bredvid mig. Kyrkan varjs makfullt prydd, präktigt upplyst och i nidten afdelad genom ett rödt och hvittn krank, till höger om hvilket sutto de in Ia judna fruntimren, som mottogos af minjs nor, medan till venster herrarne mottogosLl af min kussin, prinsen af Forino. d Af hela -tenna hop, dessa lysande deko-d ) g p — rationer, denna mängd af ljus erfor jag blott: ett obestämdt och förvirradt intryck. När jag ; kommit till kyrkans midt, lät man mig tallu på knä och man gaf mig ett litet siliverIn kors och ett antändt vaxljus. Jag skullt: med venstra handen trycka det törra tilll mitt bröst och bära det sednare i den högra. : I det ögonblick, jag gick förbi fruntimren, sträckte min hilla syster Julieta uls händerna för att rycka af mig slöjan ochs ropade, så att hon hördes af alla Jag vill icke, jag vill icke, att man skall Inspärra dig!? Denna silfverklara stämma ådrog sig allmän uppmärksamhet. Det var oskulden, som protesterade mot barbariet. Jag vände mig om till benne; ett fruntimmer täppte med sin näsduk för barnets mun. Då föllo stridt de tårar, jag ända dittills återhållit. Jag enlände till högaltaret. Vikarien, som förrättade akten i den sjuke kardinalens ställe, satt bredvid epistelstolen. Der stannade vi ett ögonblick i ödmjuk ställning; derpå förde man mig till vikarien, vid hvars fötter jag föll på knä. ; En prest i rikt utsydd messhake framräckte en liten silfverskål och en sax, med hvilken han afklippt en hårlock på mig. Jag steg då upp och lemnade åter kyrkan, alltjemt följd af samma skara och företrädd af musiken. Sedan skyndade alla till fots och banand. sig väg genom en tät hop af nyfikna, framåt den korta gata, som leder derifrån till klostrets port. Knappt hade jag satt foten på tröskeln, förr äv jag utbröt i en af dessa snyftnin gar dem ingen menniskas styrka skulle förmå att äterhälla; nunnorna stängde genast poriarne och sade i korus, i det de omgåfvo mig: Gråt icke, för Guds skull! Annars skall man säga, att det ej är af kallelse, utan mot er vilja ni blir nunna... Tyst, tyst, för Guds skull !? Jag gick ned i kapellet; vikarien, kani kerna, presterna och de inbjudna voro församlade kring predikstolen. Derpå fördes jag till ett afskildt ställe och afkläddes af nunnorna mina högtidskläder, min slöja, min krans, mina handskar och till och med mina skor. När jag i min svarta ylleklädning, med utslaget hår och ögonen svällda af gråt, nalkades kapellets port, hörde jag i hopen nägra suckar af rörelse. Hvem gret ölver mig? Jag vet det ej. Vikarien välsignade skapuläret, och efter att ha mottagit det ur hans egen hand, drog jag det på mig. Sedan föll jag på knå framför abbedissan. Man hade träntagit mig den verldsliga drägten; nu återstod att beröfva mig mitt hår. Nunnorna gjorde en enda fläta at mina långa lockar, och under allmän djup tystnad fattade abbedissan en stor sax för att afklippa denna. I samma stund hördes ur de inbjudnes midt en stark röst, som ropade: Grymma, klipp ej håret af den unga flickan !? Alla vände sig om: man mumlade ordet galning. Det var — en medlem af engelska parlamentet. Presterna läto påbjuda tystnad, och nunnorna, som förut sett protestanter vid andra dylika ceremonier, sade till klosterförestånderskan, som helt villrådig hållit upp, med saxen i hand: Klipp bara på! Det är endast en kättare.? Mitt hår föll och jag anlade slöjan.? . Efter ett års novitiat blef Enrichetta kallad att offentligen aflägga klosterlöftet. Vi bespara våra läsare omständigheterna vid denna sorgiiga akt. Vi vilja hellre ge dem ett prof ar den brist på känsla för det passande, som presterna kunna ådagalägga vid ett eå allvarligt tillfälle. Enrichetta underkastades ett förhör, hvars syfte var att försäkra sig om, huruvida hon rätt tillegnat gig det försäkelsens sinne, som denna handling kräfver. Se här några af de frågor, neapolitanska kyrkans general-vikarie ställde till henne. Om man skickade er en bjudning till en bal på kungliga slottet, och er abbedissa gäfve er tillständ att begifva er dit, skulle ni vara frestad att besöka den?7 Jag svarade genast nekande. Om i detta ögonblick visade sig ett präktigt åkdon med tyra hästar, och man bad er stiga i för att göra en färd utmed Chiaja, följde ni inbjudningen? Jag svarade likaledes nej. Om vid en drottnings död man erbjöde er att få efterträda henne, ville ni för en förgänglig och farlig lycka afstå från äran af att kallas Guds sons brud?? Jag vet ej hvad jag skulle svarat, om man, i stället att giva mig dylika frågor, begart svar på sådana som dessa: AÅr ert bjerta dödt för kärleken? Om er älskare kastade sig för edra fötter och svure att redan i dag föra er till altaret, skulle ni tveka att lemna klostret? Men vid detta förhör, som för öfrigt är en ren formalitet, ektar man sig noga föl hvarje fråga, som kunde ge novisen tillfälle att ädagelägga sitt hjertas verldsliga till ne