I oe hvarje tid betecknar höjdpunkten i församlingens åsigter. dom: det sätter en ordnad organisation genom sina kanaler i omlopp och verksamhet, så att det verkar och skapar och lifvarien vidsträckt omkrets och tördubblar sig sjelt genom denna verksamhet; en god organisation förökar till det otroliga de befintliga sedliga krafterna. Härtill kommer ännu följande. Ställ redbara dugliga män, om de älven hittills visat föga kyrklighet, i den praktiska kyrkliga verksamheten, och de skola snart utveckla den rikaste verksa-uhet, de skola i sin själ komma till medvetande af de religiösa källor, hvarur deras sedliga verksam het flyter, och äfven vinna en lefvande känsla för det kyrkliga församlingsväsendets stora betydelse. Ljumhet och tvifvel skola nart försvinna. Teologien skall reformeras och sättas i samklang med de andra vetenskaperna: det är dock vetenskapens sak, hvad kan författnig on dervid verka? Ja visserligen är det ett vetenskapens arbete. Men om uu en absolutistisk törfatning, i hvilken hvarken församlingarne eller vetenskaperna ha någon talan, besätter alla teologiska och kyrkostyrande embetev med män, som hylla vetenskapens omvändelse: hvart kommer då veteuskapen, hur skall då teologien börja attreformeras? År deremot kyrkan verkligt representativt organiserad, sä att embetena växa fram ur församlingens förtroende: då är det platt omöjligt, att den herrskande teologien kan räka i en stark fortiarande konflikt med de rehgiösa åsigter, som aro de herrskande 1 församlingen; den jemna vexelverkan mellan begge faktorerna låter ett sädant misstörhällaude icke bestå, kuappast uppså. Då är det omöjligt, att i skolorna läres och i kyrkorna predikas hvad som ej tros i den kristna församlingen: predikan och under visning skola alltid framställa hvad som Sluiligen skola materialismen och nihilismen bekämpas: om något, är väl dock detta uteslutande en vetenskapens uppgift? Så? Är det likgiltigt, när 1 en tidsålder dessa åsigter vunnit vidsträckt utbredning och nitiska skickliga beträmjare, är det då likgiltigt, om ett religiöst lörsamlingsväsen står bredvid dem, hvilket skall hällas i full komligt omyndighetstillstånd och ej ens eger organer, genom hvilka det kan uttala sin mening, och derför måste overksamt åskäda det tiendtliga nitet; eller om det tinns ent förs: mlingsväsen, som, fråa ofvan till nedau organiseradt till sjelfständighet, i alla sina medlemmar och som ett helt känner och i hvarje sin lifsyttring bevisar sig vara en principiel motståndare af sådana riktningar Jag är öfvertygad, att för en sådan medveten och sjeltständig utveckling af den relglösa törsamlingen skulle dessa doktrinärs makter hastigt bringas till inskränkta di mensioner; ja vid irisk kyrklig organisa tion skulle de aldrig kommit så långt. Så dana ytterligheter uppträda öfverhufvud blott der det sakvas praktisk organisation och svationerna blott få ega en livierär extstens. Upprätta ändamålsenliga organisetioner, så absorberar den suuda organismen sådana utväxter. Dessa doktrinära teorier skola då öfvervinnas ej så mycket på vetenskaplig väg, som fastmer genom församlingslitvets helsa. Saunt: organisationen kan ej åstadkomma det vetenskapliga litvet och kan ej skap trons och kärlekeus inre helgedomar. Me hon mångfaldigar de befintliga krafterna. hon skapar församliogssinne och gemensaln åskådning, hon undanhåller bindren och de andliga missfostren; utan henne kan all: detta icke ske, hon är detförsta oundgäng liga vilkoret för att komma närmare dei toresatta målet. Och dertill åter är det första oundviklig: steget kyrkans befrielse från sin mblandnug med statsväsendet. Skall det bli bättre. måste hon först och främst vinna förtro erde. Men förtroende kan hon blott vinna. vär hon står fri från statsmakten, så al ingen söker hennes delnktighet tör borger Iliga rättigheters och fördelars skull, och in gen kan begära hennes embeten af de mär tiges gunst. Allt tvifvel mäste försvion: deröfver, huruvida den lära, som förkunna: li kyrkan, och den tro, som lefver i för , samlingarne, blott och bart och uteslutand härflyta ur medlemmarnes hjertan, sädan: den I vande Guden i dem gestaltat dem och icke ur furstarnes kabinett. Och der före är och blir mitt ceterum censeo: stater skall omsider frigifva vår evangeliska kyrka så att hon kan organisera sig eliter sitt inr väsen och enligt tidens fordringar. nn Rn se -AA La. madame f bare 13