Hvilka äro protestantiska kyrkans förnämsta behof? : V. Sedan vi nu sett sjukdomen och dess or saker, framstå sjellmant de uppgifter, som böra lösas, om det religiösa 1iörsumlingsväsendet skall vinna helsa. Den tilosofiska nihilismen och materialismen, som stå fiendtligt emot religionen, måste kra.tigt bekämpas såväl i vetenskapen gom i praktiska lifvet. Teologien har att åter sätta sig i förbindelse med de öfriga vetenskaperna och tillegna sig deras Iramsteg, för att å ena sidan reformera sig sjelf, d. v. s. förbättra kyrkofäran och den religiösa undervisningen enligt tidens behof, och å andra äfven bidraga att bevara de öfriga vetenskaperna för förvillelser. De okyrkliga passiva kristne måste komma till förstånd angående sin egen kristendom, de religiösa grunderna mäste lifvas i deras sinnen och en oafbruten förbindelse åstadkommas med det religiösa församlingsväsendet. Den kyrkliga kulten måste undergå en grundlig revision i alla sina former och öfningar och foga sig efter de. samtidas odlade smak och alla berättigade anspråk. Kyrkans organisation mäste slutligen stäl las så i oberoende af staten, att hon väcker alla medlemmarne af församlingen till verksamhet för denna. Det är i allmänna drag uppgifterna och de önskvärda målen, och det kan ej misskännas, att deras uppnående skall ta i anspråk lång tid och mäktiga krafter. Men frågar mun, hur målet skall nalkas, så svarar jag helt enkelt: genom en sjelfständig representativ kyrkoförfattning. Svaret torde misshaga mången, som anvars ej är obenägen för kyrkliga reformer. En författning, som gör församlingarne sjelfständigare och kallar deras medlemmar till verksamhet, är visserligen ett obestridligt behof; men hur kan författningen, som dock blott är en yttre form, åstadkomma sä stora saker? Skola då, för att börja dermed, andakts-inrättningarne bli tidsenligare, psalmernauppbyggligare och predikniugarne bättre, om man har en representativ kyrkoförfattning, än om den nuvarande konsistoriala författningen herrskar? Ja, visserligen skall allt detta förbättras; ty qvarståendet bakom tidens fordringar kommer till största delen deraf, att församlingarne äro dömda till overksamhet. Lägg blutt i församlin arnes hand förvaltningen af deras kyrkliga avgelägenheter, så skull snart intresse och verksamhet utbilda sig till att afhjelpa alla beh.f. Lägg blott de kyrkliga församlingsärendena i häuder på dugliga män, som stå midt i det praktiska litvet, och sätt de särskilda kyrkliga församlingarne genom en representativ författnings lefvande kahaler i förbindelse med kyrkans alla delar; så skola snart ötverallt medel och vägar finnas att ge de kyrkliga inrätt ningarne en gestalt, som återställer harm. nien med de öfriga bildnivgsmedlen, under det i följd af blotta officiella förordningar ingen hand rör sig till sådana saker. Männen ur församlingen skola snart säga hvad som brister i böner och sånger, och et ständigt umgänge med dessa män skell lätt åstadkomma, att predikningarne bli mer praktiska och koncentreras på sådant, som verkligt befordrar det religiösa och sedliga Nifvet. Men skola de: okyrkliga kristne göras kyrkliga och komma till förständ om kri atendomen, och den kristliga trons och kär lekens kratter lifvas — kan en författning skapa tro och kärlek? Nej, tro och kärlek flyta ur högre källor de komma från ljusets fader, från alla godt gåfvors gilvare; han måste med sn ande röra menpiskohjertat för att skapa dess makter. Och duck kan man i viss mening påstå, att äfven tro och kärlek komma frä förfatiniogen. Hvad af tro och kristlig kär dJek förefinnes j kyrkan, och hvad utan or sar förblir DIE den enskildes tgen