STOCKHOLM den 18 febr. Undervisningssystemet i Blementarläroverken. uD. Då vi i dag fortsätta våra betraktelser öfver det sätt, hvarpå elementarundervisningen i våra läroverk är ordnad, fästa vi uppmärksamheten derä, att vår alsigt ingalunda är eller varit att klandra det examenssystem, som i sednare åren blifvit infördt, då en maiuritetsexamen vid skolorna efterträdt den fordna studentexamen. Detia utbyle anse vi tvärtom vara godt o n till gagn fören sund och naturenlig utv. kling af ungdomens krafter och förmögenheter, och vi ha vid flera tillfällen uttalat denna vår åsigt. Hvad vi deremot anmärkt, och som vi anse förtjent af en synnerligt noggrann och allvarlig undersökning, är de fordringar på ynglingarnes själsoch kroppskrafter som det nuvarande undervisningssystemet uppställer. Vi veta väl att vår nuvarande undervisningsminister är lifvad a: ett varmt nit för värt offentliga undervisningsväsende, liksom vi ej heller förbise att de goda frön han i många afseenden utsått behöfva tid att mogna, men å andra sidan kunna vi ej heller blunda för att ett ondt, som erkännes som ett ondt, kan, om det får tortfara att växa, slå så djupa rötter och så taga öfverhand att dess botande sedermera blir forenadt med långt större svårigheter än om man straxt sedan dess tillvaro blifvit klart insedt beslutsamt lagt handen till verket. Det skall, såsom vi tro, för alla dem, som icke med flit tillsluta ögonen för sanningen, icke göras flera bevis behof att skolbildningen måöste återföras till sin rätta och ursprungliga bestämmelse, den att bibringa ungdomen vetenskapernas elementer samt att utveckla dess receptivitet och förmåga att vid universitetet eller i allmänna lifvet förvärfva sig ett högre vetande. Hvarje genomgripande förändring, och framför allt hvarje steg, som afser en återgång från ett konstladt system till hörsammande af naturens och förnuftets enkla bud, möter emellertid det afgjordaste motstånd hos dem, som af vanans band eller det egna intresset äro fästade vid det en gång antagna systemet; och skenfagra förevändningar att bibehålla detta saknas icke. De täta ombytena af stadganden i undervisningsväsendet äro?, säger man, för läroverken skadl:ga?; — det är intet af de föreskrifna läroämnena, som icke är nödvändigt?, — den latitud i afseende på pensa, som skolstadgan medgifver, lemnar ju lärarae all möjlig frihet att förekomma öfveransträngning? o. s. v. Låtom oss ett ögonblick taga dessa inkast i betraktande. Det torde villigt medgifvas att, om ett ofta förnyadt experimenterande i undervisningsväsendet är klandervärdt, ett ihärdigt vidhållande af ett skadligt och redan utdömdt system i detta fack är oförsvarligt. Och man kan dessutom icke förebrå statsmakterna att i afseende på elementarläroverken hafva synnerligen mycket experimenterat. 1820 års skollag, som ingalunda var något mästerstycke, fick upplelva sina 36 år, innan densamma reviderades och blef mot eu annän utbytt; och då denna sednare efier tre års förlopp måste lemna rum för en ny, så hade detta sin goda grund deruti, att regeringen, vid dess utfärd nde, icke bättre sett sig före, än att ständerna inom två må nader derefter måste uti en skrifvelse till K. M:t i underdånighet förklara samma skollag oduglig. Då utfärdades, är 1859, den nu gällande skolstadgan, hvilken så på håret liknade den af 1856, att många skolmän ännu i dag icke rätt veta, haruti skilnaden dem emellan består. Denna förlattning har således icke i och för sig kunnat verka störande på undervisningen; och hvarföre man nu vill hafva den undanröjd, är just derföre att den ege.:tligen icke i annat är den föregående skolstadgan olik, än att den är mera reaktionär än denna. Den har nemli. gen gjort ytterligare ett dödt språk, det grekiska, obligatoriskt, för hvilket ungdomen, enligt 1856 års stadga, egde valfrihet. Huru törhåller det sig nu med den föregifna oumbärligheten af hvarje föreskrifvet läroämne? Under det vackra och oskyldiga ordet kristendom?, hvarmed alla skolors läsordningar börja, har man företagit sig att pålägga ynglingarne läsningen af dogmatik, en vetenskap, passande för universiteternas prestkandidater, men icke för skolgossar, som derat icke lära annat än att förundra sig öfver idn att söka befrämja deras religiösa utveckliog genom en spetsfundig systematisering af kristendomens enkla sanningar. Säsom bevis huru långt dårskapen kan gå i denna väg, och huru oändligt litet man tänker på undervisningens ändamål må erinras, huru det för icke mänga år sedan var, och kanske ännu på sina ställen är, sed att låta skolgossarne inhemta detta ämne i en på latin skrifven lärobok, (Brubns compendium theologise dogmaticte), hvaraf följden blef att endast de skickligaste latinläsarne begrepo något af läroboken, som för alla blef tråkig och förhatlig. Huru nödvändigt är vidare i skolorna det tidsödande studiet af Algebra? Vi förneka icke nyttan af denna kunskapsgren för mathematici ex professo och andra vetenskapsmän, som nödgas sysselsätta sig med vidlyftiga kalkyler; vid medgifva till och med att det mången gång skulle i allmänna lifvet vara vigare att använda denna del af räknekonsten, än den arithmetiska; men med eller utan skäl är nu förhållandet eu gång det, att densamma i praxis nästan alls icke användes, att hon vanligen genast efterv afgången från skolan lägges åsido, samt att hon för den stora mävgden är alldeles Ahekant För nin tinondedelar af den nNneog