bidrog att qvarhålla henne i klostret. En natt, då dessa sinnesrörelser länge jaTgat sömnen från hennes läger. in-omuade hon dock slutligen, men tyckte sg kort terpå hora ljudet af en klocka, hvilket ej kunde förklaras vid denna långt framskridna Junme på natten. Hon meddelade denuu omständighet ät en nunna, hvilken strax börjaae gråta, gjorde korstecken och ropade af alla kralter: Underverk, underverk !? Och hvem kan ha gjort detta under? frågar Earichetta. 7H ad ni har svårt att atta! Det är S:t Benedieti klocka, som kallar er.? En balttimme sednare var hela klostret i rörelse, alla sysselsatte sig med underver ket, och man talade redan om en messa, som borde foreviga minnet deraf. Enrichetta förblef icke dess mindre fast i sitt beslut, och det var med glädjen i hjer tat hon lemnade klostrets portar bakom sig för att bege sig till sin syster. Men vid samma tid kommo underrättelser från Rtggio; hennes mor skall gifta om sig, och mun ger henne vid handen, att hou med sitt ätervändande till henne blow skall vinna det, utt hon får utbyta ett stadskloster mot ett på landet. Vidare har Domenico glömt henne, hans hjerta tillhör en anpan qvinna. Nedslagen häröfver, låter hon den väninna afresa, som bo de äterföra henne. Hennes mor, som f rgäfves rest till Messina att hemta henne, tillskritver henne ett bret, sullt af harm; på polisens antydan ser sig hennes svåger nödsukad att vägra henne en längre gästtrihet; hon finner således ingen annan tillflykt än det afskydda klostret, dit man råder henne att återvända på nägra månader. Enrichetta beger sig till abbedissan; efter att ha rådfrågat systrarne, svarar denna henne att hon blir mottagen, om hon vill göra sig till nunna, men att i annat fall klostret är slutet för henne. sHvilket förskräckligt val! säger förf. Min syster, som såg min ångest, gaf mig med låg röst det rädet att svara ja för ögonblicket, då det sedan skulle bli mig lätt att rygga mitt löfte. Jag följde hennes men.ng och svarade helt kort, att jag återinträdde i alsigt att anlägga slöjan.t Bedyra det då med hög röst, sade abbedissan till mig. Ar ni fullt besluten au algitva klosterlöftet? Hjertat slog härdt i mitt bröst, jag fick svindel och trodde mig skola svimma. Jag begärde en stol, jag altorkade den kallsvett, -om fuktade min panna, och svarade med döende s ämma: Ja! I samma ögoublick, det enda, då man ser den fasthet svika, hvarpå förf. sedan ger så stora prof, utbrusto dötvande bifallsrop, och man skickade en hel svärm systrar . upp i tornet för att ringa och sålunda för alla kungöra detta beslut, hvilket man ansäg som en verkan at undret. Presterna ock systrarne förkunnade med pukor och trumpeter Enuricheuas omvändelse, för att beröiva den ulyckliga alla medel att sedan älra sig. Eurichetta återfann i klostret alla sina förra bekymmer, och hon sökte förgätves tröst och törströelse i läsning. Eu afton, säger hon, hade tornuret i granuskapet slagit ett på natten. Jag tillslöt min bok, släckte ljuset och öppvade lönstret. Himlen doldes af tunga moln, som jagades ut vinden. Vid syukretsen utsände en enslig stjerna sina strälar, som suart förlorade sig i mörkret, och den beslöjade månen spridde blott en oviss duger ötver, klostrets murar. Endast vägra regndroppar, som tid efter annan nedtöllo på terrassen, afbröto denna högtidliga tystnad; sedan blef allt stilla. Den sorgsenhet, som nedtryckte mig, ingaf mig lust att skrifva till min mor, men Jag frågade mig snart, om jag ej vjorde bättre 1 att anlörtro min oro äl min laster. För att komma till hennes cell mäste man gå genom en mörk korridor; jag klappade på dörren. Ingen svarade. Jag kluppude unyo på, lajsystern igenkände min röst och öppnade, förskräckt ötver detta besök. Då abbedissan såg mig vid en sådan timme och i detta tillständ al törvirring, blet ocksä hon litligt öroad. Men när hon aflägsnat lajsystern, sade jag till henne, i det jag med möda kufvade min rörelse: Ålskade tant, det kostar på mig att orsaka er så stor ledsnad; men tiden skyndar och jag vill ej låta mig öfverraskas al händels rna. ?Jag underrättade henne derpå utförligt om det sammanträffande af omständigheter, som återlört mig till klostre:, och jag slöt med förklaring, att jag för klosterlitvet erfor den oötvervinneligaste motvilja. Min stackars faster började gråta och utbrast, döljande ansigtet i händerna: Tig då! Hvilken skam skulle ej drabba min älderdom och min värdighet som abbedissa? Hvad skola nunnorna säga? Hvad skall kardinalen säga? Hvad skall vikarien säga? Hvad skall hela verlden säga? Mun skull kala dig oförnuftig och mig än värre, derför att jag bestämt dig för att återvända! Och klostrets anseende! Och S:t Benedicu klocka som ringt!.. Och hvad tidningarne skola tala derom! Hvilket rikt ämne för skandal! Hvilken anledning till löje för de otrogna här i staden !? 7Under dessa utrop gret hon och spyftade bittert. Den stackars åttioårigas ävgslan, hennes likhet med min tillbedde fader, hvil. ken jag aldrig förorsukav den minsta sorg, allt detta skakude mig. Då jag såg, at hon, längt ifrån att .ugna sig, ständigt upp :epade i jämrande ton: Ack, hviiken för ärlig olycka, hvilken skam!?, lattade jag den ena af hennes händer mellan mina och sade, i det jag gaf min smärta fritt lopp: Kära faster, lägg er och var utan fruk ten; jag skall ej mer söka undfly mitt öde. 7Hon upplyfte buivudet och betraktade mig med fast blick, men utan att draga efier andan ätertog jag: 7Ja, jag kall bli nunna. Det skall kosta mig hfvet, men jeg vill ej förbittra de sista degarne för min jars syster.? Jog förmädde ej säga mer, ty snyftnivser förstummade min röst. Vi hölto hvarsn lange omlamnade utan att yitra ett ord. luthgen lade min faster den heliga relk. som hängde vid hennes hals, mot mitt hufvnA Anh sadas AA pVe RR PR re mm -—-— m-—m——m mm rm mm ss (fa -—EA