Do neapolitanska klostren ). (Efter Misteri del chiostro napoletano. Memorie di Enrichetta Caraccioto de principi di Forino, ex-monaca Benedettina. Firenze 1864.) Af åtskilliga drag se vi, att man blott alltför väl 1 klostret lär att frigöra sig frän alla ömma slägtband. Två systrar bland nunnorna hade en enda ror, anställd 1 utrikesministeriet; beträdd md något snedsprång vid förvaltandet af sim syssla, skjuter denne sig för pannan, och underrättelsen härom bringas de båda systrarne, medan de i koret upptagas af en böneandukt, hvars längd ett timglas skulle bestämma. Vid inhbemtandet af denna tilldragelse betrakta de hvarann ett ögovblick, se an lyfter den ena ögonen mot h jden och hopknäpper händerna med största kullblodighet, i det hon säger: Anna I? Canulla !? svarade den andra. Gud vare hans själ nådig! Timmen förgår; låt oss sluta vär andakt. Det var först vid bordet, ?mellan skål och vägg? som man säger, som de ånyo talade om broderns sjellmord. En nunna erfar genom bref sin systers död; i samma stund ljuner reiektoriiklockan. Omriala ej nu för ögonblicket denna olycku?, hv.skar hon i örat på lajsystern; Panständigheten fordrar att jag läv bli av spisa midd.g, och jag är, så sannt jag letver, färdig utt dö ut hunger.? Ett annat kapitel visar oss, att i klostrens innandömen till och med stöld ej är nägol obekant; fru Caraccioto antör talrika bevis derpå. Hon hade i början svårt för ati tro det; men hennes persouliga erfarenhet till-. lät henne snar: ej mer något tvitveli detta fall. Först frånstals henne konfekt, sedan. en vigvattensskål af silfver, en familjklenod, och vidare en duk at hollandslärtt.. Sluthgen sattes. en dag hela klostret i rörelse af en ändå betydligare stöld, ett verkligt helgerån. Man fann en bild at den heliga jungfrun tullkomligt plundrad å sulla dess juveler. Underrättad om händelsen, öfverlade vikarien med abbedissan; och mea stöd af ordspråket, som tillräder att tväua sitt orena linne inom slärten?, öfvertalade han henne att hälla stölden hemlig, för att undvika polisens inblandning i klostrets an-: gelögeuheter. Sedan lät han nedkalla nunnorna till refektoriet och sade till dem: Ert kloster har blitvit en verklig Bovinoskog, der man kan stjäla utan tara; och dessutom finnas der på stället inga helgon och madonnor att plundra.? Derpå förbjöd han den brottsliga att visa sig vid nattvardsgårgen och ålade henne, i den förtörnade jungfruns namn, att återstålla det stulna. Somliga af nunnorna greto, andra gjorde gäck häraf, en svimmade och an dra slutligen lemnade salen, i det de härmade hans eminens utseende och åtbörder. Följande dag begingo alla utan undantag nattvarden, och man fann blott på jungfruns altare sex dukater, hvilken summa långt ifrån motsvarade de försvurna sakernas värde. En dag upptäckte man i skatten en brist af 100 dukater. En annan dag varsnade abbedissan, då hon skulle afgifva räkenskap, att man undansnillat 1000 dukater ur hennes kassa. Men återvändom till vår berättelse. Den 21 Mars, S:t Benedieti dag, anlade Evrichetta pensionärsdrägten. Hennes vedervilja för klostret hude blott ökats genom den närmare kännedom hon lörvärtvat om hvad som der försiggick. De sallsyuta brefven från hennes mor började iuge heuue den tron, ait hon vore algjordt lemnad åt sitt öde, då hon motiog ett, hvars innehåll, som vida skilde sig från hvad hon befarade. igade mänuet al hennes glädje. Hennes mor tillskref henne at, som hon ej rjelt kunde komma och hemta henne, hade hon ifvit ett fruntimmer från Messina, som då vistades i Neapel, uppdrag utt återföra henne till sig. Ala i klostret märkte den känsla af lycka, som denua utsigt till befrielse upp äckte hos heune. Hennes biktlar gjorde henne häfiiga örebräelser härför, såsom för ett brottsligt begär och sökte bevisa henne hennes otacksemhet, utan att dock lyckas öhvertyga hemie. Man snvämde alla möj liga medel tör att lära henne. imse, utt hen nes pligt fordrade hennes qvrarstannande i klostret, och för att ernå dettta mål valt sig 2) Se ÅA. EB. nir 35 och 26.