san derom, af den ryska regeringen begära ans återförsättande på svenskt område, så nycket mindre som en föregående svensk egering sjelimant ansett sig skyldig av vandla lika grannlaga mot den dåvarande lanska regeringen i Norge, Skoltilldragelsen i Luleå. Till Red. af Aftonbladet! Med anledning af en artikel i Tit. Tidlings extra blad tör den 9 Jan. d. å. röande ett disciplinarmål vid Luleå elementaräroverk, anhälles om plats för hosföljande nandlingar: Rektorns berättelse lyder sålunda: Sedan ynglingen J. F. Sundström i läroverkets andra klass hos mig anmält, att hans mössa måndagen den 28 Nov under lektionstimman kl. 12—1 blifvit inkastad uti tamburkakelugnen och derstädes uppbränd, infann jag mig lördagen den 3 Dec. kl. 8—9 uti samma klass till närmare undersökning härom. På fråga till klassläraren v. kollega Gellerstedt, hvad å hans sida till utrönande häraf blifvit åtgjordt, erhöll jag det svar, att det ej ännu lyckats derom erhålla annan upplysning, än att ynglingarne J. Aspelund och C. Buren mot sednare delen af den timma, hvarunder händelsen med mössan passerat, med lärarens tillåtelse för något sitt behof fått tillstånd att utgå ur klassen, den förre törst och den sednare strax derefter, att ingendera af dessa gossar vid genomgåendet af tamburen förmärkt något os, men att ungefär !s ttmma derefter ett starkt os varit rådande i tamburen. På min framställning till läraren, huruvida han ej hade någon anledning att särskildt miss tänka någon gosse för denna handling, yttrade han, det Euren icke osannolikt vore gerningsmannen, helst Eurn var den, som sist gått genom tamburen, innan oset förspordes, och denne dessutom städse visade okynne och vanarter. Efter att vidare fruktlöst hafva uppmanat gossarne att upplysa, hvad de månde hafva sig i ämnet bekant, frågade jag Sundström helt oförmärkt, om han hade något obytt med sagde Euren, hvarvid Sundström upplyste, att han för sin del ej visste derom, men att han under samma timma tagit och begagnat Eurens karta, hvaröfver denne visat Sundström en hotande min. : Misstänkande derför, att Euren till hämnd härför föröfvat detta illfundiga dåd, vände jag mig till Eurn med något nogrannare förfrågning om anledningen till hans utgående m. m., hvarvid han, synbarligen besvärad af frågan. med tårfyllda ögon sade: alltid skyller man då mig för allt. — Jag har icke beskyllt dig ännu för denna sak?, blef mitt svar, ?men emedan du blifvit så ofta med osanning beträdd, så är det ett rättvist straff, om man genast skulle misstänka dig.? Samma timma anmälde Gellerstedt, det han uti Eurns räknebok några dagar förut funnit ett lösryckt blaa ur en facitbok just öfver de tal, som utgjorde gossens pensum för dagen. Gellerstedt tog oförmärkt detta blad för att sedan anv.nda det såsom bevisning emot gossen. och på tillfrågan, huru bladet kommit medi boken, hade Euren svarat: Min räknebok låg hemma i bordslådan, och bladet har ditkommit utan min vetskap; men Geilerstedt hade ännu ej något vidare deråt åtgjordt. Det var för utredandet af detta faktum, som jag, manad af min embetspligt, tillstyrkte Gellerstedt att till kl. 2 efter slutad lektion — jag var nemligen af egen läsning iskolan förhindrad att genast vidtaga undersökningen — till sig hemkalla Euren, emedan facitbladet var hemtaget till Gellerstedt, och hvarvid jag lotvade att sjelf vara tillstädes. Jag insåg det förderfliga inflytande, som ett förnekande af sanningen skulle utötva på den församlade ungdomen, helst om Eurn skulle lyckas genom påkallande at Gud såsom vittne, återigen öfvertyga densamma om sin oskuld, och beslöt derföre att på detta sätt mera enskildt vidtaga en förberedande åtgärd, om hvars utgång jag med afseende på gossens förhärdelse, var lika oviss, som hans brottslighet stod för mig klar och tydlig. Euren in fann sig och följande åtgärd vidtogs: Min första fråga var denna: Sköter du ordentligt din räkning? eller har du biträde afnågon kamrat? eller tilläfventyrs någon facitbok? Något öfverraskad af frågan — ty händelsen med facitboken var några dagar gammal — svarade han med en blick, som tydligen röjde det onda samvetet, undvikande och tyckte sig ej kunna erinra sig något sådant. Då han nu oaktadt en stunds betänketid ej ville erinra sig sammanhanget härvid och derjemte förnekade sig hafva sagt, hvad han inför Gellerstedt redan såsom skäl härtill föregitvit, fann jag mig, på grund af 53 af skolstadgan, befogad att låta honom undergå kroppslig aga och anmodade Gellerstedt att med en rotting, som var tillhands, aga honom för denna hans fräcka lögn. Ett par rapp På det ställe, der dylika pläga anbringas, erhöll han nu, men nekade likafullt. Efter ett par förnyade rapp svarade Eurn: Ja! facitboken har jag tagit och begagnat, men det andra, det förnekar Jag, Hvilket andra menar du? frågar jag. Här är ju blott frågan om facitboken. Jo, mössan — men den har jag ej uppbränt; dock skall jag taga på mig äfven den, blott jag slipper stryk.? Du behöfver ej taga på dig hvad du ej gjort; håll dig blott till sanningen, ty eljest ser du hur det går. I det han nu bedyrade, att Gud såge hans oskuld och begärde att han skulle få tillkalla sin farbror, såsom den ende som skyddade honom, svarade jag: Din farbror, vet jag, skyddar dig; men han skyddar ej dina oseder. Först efter ett par förnyade rapp, motiverade af nya motsägelser och lögnaktiga uppgifter, gick sanningen fram sålunda: Ja, JR har gjort det, men mössan ska jag betala. ärpå svarade jag: Det är ej om betalning här nu är fråga, utan endast om du är skyldig till förseelsen eller ej. Erkänner du nu att du är rätta geraingsmannen och att du för sanningens egen skull, icke för straffet, gör detta erkännande? Ja! Nah, gå nu hem till din mor; men berätta sammanhanget häraf sanningsenligt, hör du det.? På aftonen samma dag var han ute på lek bland andra gossar och svarade dem på tillfrågan, hvad han gjort hos Gellerstedt, att han der fått stryk, men, tillade han, icke något ondt gjorde det. Till sin mor deremot hade han, fördöljande hela affären med facitboken, sagt, att han i afseende på mössan vore oskyldig, men blifvit slagen till att bekänna och påtaga sig denna sak Söndagen kl. 1 besökte jag hans moder i sällskap med Gellerstedt och då gossen var ute, bestämde jag kl. 3 till ett samtal emellan oss, modåren och gossen. Modren sade mig då, att han uppriktigt erkänt och berättat, huru det gått honom förrardagen och, ehuru mild och foglig i sitt omdöme Jöfver mitt handlingssätt, syntes hon dock hysa den öfvertygelsen, att gossen var oskyldig och I blifvit tvingad att påtaga sig förseelsen. Jag lät då gossen berätta hvad han sagt sin moder och var i tillfälle att bevittna en fräckhet utan like. Då jag nu punkt för punkt vederlade hans uppgifter, insåg ändtligen modren sjelt, huru oförI skämdt han åter stått och ljugit inför henne. Vi TT föreställde honom nu båda två hans synd; icke I destomindre fortfor han med förnekandet af sjelfva faktum och hans fräckhet nådde nu sin gräns, då han, uppstigande trån sin stol, åberopade Gud till vittne öfver sin oskuld och med uppsträckt hand begärde inför den Allvetande få aflägga