om vi nyligen varit i tillfälle att närmare pitra oss vid mll Magnus uppträdande å ongl. Stora teatern. Fru Michaeli föredrog med lysande framgång Rodes bekanta variationer, en romans af Spohr, samt Kjerulfs visa om huru hären hoppade ?over Lyngen?. Såväl fru Michaeli som mill Magnus rönte det lifligaste erkännande medelst applåder och framropningar. Programmet till den första af de trenne soirger för kammarmusik, som under loppet af säsongen komma att gifvas af fru Wilhelmina Norman, mll Maria Neruda samt hrr dAubert, Lindroth och Arnold, upptog en qvintett i B-dur för två violiner, två altviolimer och violoncell, af Mendelssohn, som utan tvifvel icke väckte minsta intresset för det präktiga utförandets skull, Haydns naiva och älskliga E durtrio, som emottogs med synnerlig acklamation, hvilket äfven var fallet med Sebastian Bachs violinsonat, utförd med finaste smak och nyansering al fru Norman, om än menuetten och kanske än mera gavotten enligt vårt förmenande taga i anspråk en mindre moderniserad prägel än de nu öfverhufvudtaget erhöllo. Det till denna sonat af R. Schuman fogade pianoackompagnement återgafs af kapellmästaren Norman med utmärkt talang. Till slut gats Beethovens F-dur-qvartett för två violiner, altviolin och violoncell; en at de tre qvartetter, som han tillegnade ryska sändebudet i Wien Rasumowski. I den ifrågavarande qvartettens fivalsats återfin nes äfven themat till en rysk folkvisa, liksom i tredje satsen af E-mollqvartetten, den andra i ordningen af de trenne, en rysk melodi förekommer. Beethoven hade icke på sex år befattat sig med qvartettmusik då han skrei denna F dur-qvartett, hvari ban äfven beträder en ny och friare bana, hvilket redan kan skönjas deraf att, ehuru stort intresse äfven hvarje särskild sats i och för sig må skänka, nägot egentligt organiskt samband dem emellan svårligen kan upptäckas. SåJunda sammanhänger genom en kadens omedelbart den glädtiga finalsatsen med det sorgliga och enformigt klagande uttrycket i adagiot, som mästaren sjelf kalla ?molto e mesto?. De många smilrika dragen i denna komposition taga sig naturligt vis icke mindre väl ut för det; men värre är det med de manga efterföljarne och elterhärmarne, ?som tro sig stora bli med stora männers brister?. — Det var just i denna F-dur-qvartett, som den utmärkte violinisten Schuppanzig fann en passage outförbar, hvilket han äfven yttrade till kompositören ; men, oaktadt Schuppanzig i mera än tio års tid varit vän med Beethoven, svarade honom aenne på sitt i dylika fall vanliga, föga grannlaga sätt: ?Tror hau att jag tänker på en eländig viol, när jag ekritver upp hvad ingifvelsen talar till mig. Vi torde knappast behöfva tillägga att det särdeles utmärkta samspelet vid denna soirt i förening med det stora nöjet att få återhöra fru Wilhelmina Normans spirituella och i högsta grad artistiska violinspel, hvilket beJönades med många framropningar, skänkte musikens vänner en konstnjutning af stort intresse.