som i alla, företer vår riksdagshistoria samma hbedröfliga skådespel: inga häftiga strider, men ett evinnerligt stretande, en äflan af hvar och en att blott skydda sin rygg och le i mjugg, om grannens dignar under bördor. Aldrig har man höjt sig till den tanken, att ens eget väl kan bero på nästans välbefinnande; hvar och en har trott sig vinna jjemnt så mycket som den andre förlorat: hwar skulle det eljest komma ifrån? Påståendet är hårdt, men det kan styrkas med mångffaldiga exempel af förtryckande bördor somr blifvit pålagda ett stånd utan att de öfriga i ringaste måtto bekymrat sig derom, endlast de blifvit förskonade. Och en annan gång har samma tjeust gjorts med största nöje tillbaka. Det har ett visst intresse, ehuru icke af allramuntraste sorten, att i urkunderna taga kännedom om de hufvudsakligaste motskäl, som framdragits emot den at upplyste och patriotiske män påpekade ogivisliga omständigheten att på allvar taga ihop med det vidunderliga beskattningsväsende, hvarunder den svenska jorden dignar. Hvart enda af dessa argumenter är ett imbelle telum TIsine ietu4, och man måste förvånas öfver att dessa kraftoch uddlösa ar.umenter så länge förmått undanskjuta en så angelägen reiorm. Den ena gången har man sökt ådagalägga obehöfligheten af någon åtgärd i detta afseende genom att med siffror styrka, att landets välmåga väl måte ha förkofrats, efterson det i det ögonblicket förmådde utgöra en :eå och så mänga hundra tusen riksdaler stiörre beskattning än för så och många decennier tillbaka. Och då detta är frukten åf bestående förhållanden, hvarföre då föräindra dem? Jag skämtar icke: det har verlkligen funnits finansoch statsmän, som framkommit med det statsekonomiska axiomet, att ju större utgifter man har, desto rikare är man. För min del finner jag axiomet vara af en temligen tvetydig hållbarhet, och för ingen del skule jag vilja tillstyrka mina medborgare att älventyra experimentet i sin enskilda hushållning. Då ville jag hellre rekommendesa en annan bekant storhets statsekonomiska axiom, att ju mer man lånar, dess rmer man sätter sig i skuld.? En annvam har tagit fram den klingande bjell:an: futtigdomen såsom Sverges anor, dem det nästan vore en dödssynd att svika. Det var samma ordspel, som sednare klädde sig i den nästan ännu storståtligare frasen om grundskatterna såsom ett dyrbart ar! från våra föder?. Och märkligt är, att äfven dessa fraser i allminhet icke utskratiades, utan på allvar upptogos til! bemötande. Det är en obestridhg sanning, att den vigtiga trågan sällan eller aldrig blifvit med praltisk klarhet behandlad och utredd, utan snarare med dialektiska funder intrasslid, af mången säkerligen med full föresats att just förvilla. För dem har. naturigtvis ngeniing kunnat vara kirkomnare, än då de lyckats locka in motståndarne i diskussionen om allmänna satser och tanketoma ordspel, med ett ord på afvägar från den praktiska stråkvägen. Ett land må vara fattigt, men kan man tänka sig något orimligare än att vilja framhätva detta såsom ett. normalförhällande, såsom ett resultat att söka! Är det icke fastmera samhällsvrdningens första och enklaste lag att reglera all verksamhet under den frutsättning, Åt det skall lyekas att frambringa välståind? Men se, de der ljudande fraserna låta så höglärdt, så genialiskt, att hopen står deer och gapar: åh kors! och glömmer hurru:ida det är fråga om månen eller Sverge, om ett fantastiskt skämt eller ett riksdagsanförande. I våra dagar bör man väl ha kommit ifrån dessa afvägar: nu är det de materiella intressena? som med flygande fanor och klingande sel gå i spetsen för hela samhällsutvecklingen; men det kan sättas i fråga huruvida man äfven nu börjat 7i rätt ända?, då man icke först tänkt på att aflyfta de förqvälvande bördor, som hvila på landets modernäring. Innan detta skett, är ingen verklig förkotIran möjlig. ; Lika haltlösa, som de båda nu anförda, äro alla öfriga skäl-ungar, som framdragits för att motarbeta det periodiskt återkommande förslaget om grundskatternas jemkniog eiler inlösen. Jag vill anföra ännu ett. Man har påstått ätgärden skola möta Iså ofantliga svårigheter, systemet vara så sammanvuxet med hela vår samhällsorganisation, att, om också icke samhället skul:e sönderbrytas, åtminstone seklers vedermödor och lidanden blefve följden af en rubbniog i de beståend: förhållandena. Ja, nog är det sannt, att räntor och servituter och annat otyg ha vuxit fast vid den svenIska jorden, men så länge det icke visats att de äfven vuxit fast i svenska folkets hjertan, torde inga ord vidare behöfva spillas på detta inkast. ) Det ser nästan ut som om det hufvudI sakligaste motivet, hvarför man så länge motsatt sig hvarje förbättring, bäde i sak Toch form, af det bestående oetterrättlighetssystemet, varit det, att jordens bördor kunnat genom förbistringens bibehållande lättare döljas. Man är jtärdig att tro detta, då man finner, hurusom det länge ansågs vara det största problemet för svensk stat.mannavishet att förebygga en närmare kännedom om och reformiörsök af det gamla skatteväsendet och att med lif och blod försvara den satsen, att svenskarne äro mycket lindrigt beskattade. Denna politik kan lyckligtvs icke påräkna något stöd ar vår nuvarand: regering, som säkerligen är långt ifrån tt med ovilja se en allvarsam l undersökning af det ifrågavarande ämnet. t Det torde deföre också finnas något hopp lom, att den nu sammanträdande komitens arbete skall rina ett bättre öde, än att ?begrafvas i danm?. Af den regering, som framlagt det nu hvilande representationsförslaget bör man kunna hoppas, att hon äfven skall med allvar omfatta denna sak och arbeta på dess genomtörande. Arbetet blir nog strävgt och de korsande intressana skala ntan tvifval lägga alla unntänkmm 1 RN AR VV