bli emeritus i Lund. Och det tillgår på ungefär följande sätt. Man skrifver till K. M:t och söger: Ers M:t! Nu är jag sextiofem år fylld. Tjensten blir mig tung Jag anhäller i djupaste underdånighet om permission. Min adjunkt kan gerna sköta tjensten. Lund d... N. N7?. — Ja gu be vars, säger K. M:t; och så går den saken för sig. — Säledes finnes det två slags ur tjenst satta lärare vid det Lundensiska — förlåt! det skånska — universitetet. Dei ena besiår af sådana, som ha atsked och åtnjuta pension, såsom de der äro alskedade; det andra af dem, som ha permission och och njuta lön, alldeles såsom vore de tjenstöraude. Men hör nu på vidare! Hvem betalar vikarien åt dessa sednare? Icke de fjeltva åtminstone. Gubbarne in consisto riv lära hafva beslutit, att vikarien för en sådan der de-facto-emeritus skall. i två år ljenstgöra utan vikariearfvode. Fortfar vikariatet efter dessa två ären, må han kunna erhålla något arfvode — ur universitetets kassa! Han må, som sagdt, kunna erhålla: men derlör är icke sagdt, att han ändock erhåller artvode. Man har exempel på, att en eiler två lått sådant arlvode, sedan de naturligtvis förut meriterat derför genom två ärs tjenstgöring gratis. Men en tredje vikarie skall tör kort tid sedan hatva begärt hos de lärde fäderna att 1å älvjuta samma gunst som audra hans likar, hvilka varit i samma redikament. På denna begäran hafva de ärde fäderna helt sonika svarat: nej. Dessa nu nämnda omständigheter äro egnade att framkalla mer än en fråga. Till exempel: i) Med hvad rätt dekreierar konsistoriet vid Luods universitet, att en vikarie skall tjenstgöra utan arfvode i två år? 2) Med hvad rätt låter samma konsistorium arfvode ät vikarie direkt utbetalas ur universitetskassan och icke ur den professors, i hvars ställe vikarien tjensigör? 3) Med hvad rätt tilldelar konsistoriet en och vägrar en annan arfvode? 4) Handlar konsistoriet härutinnan sjelfrådigt och har universitetskansleren ej att lägga sig uti saken? A propos nu nämnda förhållande sade man mig på ett annat häll, att universitets adjunkterna ej hade synnerligen annat att göra än att vid förefallande behof eller inträffonde ledighet sköta professors tjenst och funnos i sjelfva verket till endast tör detta ändamålet. Detta vill man bevisa ur sjeliva universitetets konstitutioner, i hvilka det heter, att professors syssla måste genom vikarie uppehäållas, der sysslans inmnehafvare sjelt har laga förfall eller icke finnes, men att adjuukts tjenst under lika beskaffade omständigheter ma ligga nere. Det heter visserligen, att adjunkterna skola föreläsa två timmar i veckan. Men dessa tföreläsningar afhöras i lyckligaste fall af en eller två studenter. Anmärkningsvärdt är, att dessa föreläsningar vid sädant förhållande bli bra dyra för staten, som med två tusen femhundra rdr om äret aflönar en universitetsadjunkt. Betraktar man åter adjunkterna blott och bart såsom vikarier i expectance, så blir expecianuce-arfvodet — adjunktlönen — bra drygt. Ar det då derföre våra universitet, inkrupna i hvar sin småstad, skola hatva denna lärarelyx, under det man envist vägrur vär huivudstad den for hela landet så påwmgligt vigtiga fördelen af en högskola? Hvilket umversitet i utlandet håller väl ständiga vikariatsexpektanter åt sma professorer? Det är blott Sverge, som har räd att bestå sig den lyxen. Om man blow toge bort dessa ölfvertlödig hetsartiklar från våra universitets stat och lemnade de derigenom inbesparade medel såsom bidrag till upprättande af en juridisk (en teologisk?) och en tilosofisk takultet (ty mediciusk ha vi) i hutvud:staden, huru mycket bättre och kiokare mnvände man icke då de summor, man nu ärligen kastar ut blott derlöre, utt en protessor skall kunna när som helst taga sig permission och ständigt ha vikarie tillhands! Den allmänna nppmärksamheten borde föra denna omständighet på tapeten. oa