Sålunda visar sig att icke allenast -arbetarnes antal, utan äfven det af fabrikanterna sjelfva uppgifna värdet å af dem tillverkade sidenvåfnader oafbrutet ökats — en företeelse desto mera tillfredssällande, som med året 1860 den tullnedsättning å sidenväfnader egde rum, hvilken denna industri rens målsmän vid nästföregående riksdag högtidligt bedyrade skulle hafva sidenfabrikernas upphörande samt arbetarnes afskedande och utarmande till ovilkorlig följd. Långt ifrån att så har inträffat, synes att ifrågavarande industrigren fumnit sig ganska väl af den fruktade, men i verkligheten upplifvande konkurrensen, ty det är icke sannolikt att sidenfabrikanterna skulle ökat sin arbetspersonal och sin tillverkning om den sednare icke varit lönande. Man kan icke heller säga att fabrikanterna under ären 1860—063 ökat sin arbetspersonal allenast för att påskynda användandet af sitt redan förut inköpta lager af rått silke, ty det visar sig att inköpet af detsamma äfven årligen ökats ganska betydligt. Alla dessa omständigheter påvisa ganska otvetydigt att denna industrigren gått framåt, trots det minskade skyddet?. Vinsten på denna industrigren kan naturligtvis icke af någon oinvigd beräknas; men erinrag bör dock, att såvidt vi kunnat inhemta, bedrifves ingen annan industrigren med så billig arbetskostnad relativt till råämnets och den förädlade produktens värde. Förhållandet är nemligen att af de år 1863 vid samtliga sidenfabrikerna anställda 517 arbetarne utgjordes nära 90 procent af fruntimmer, (nemligen 411 öfver och 57 under 18 år), och kändt är, att de allra flesta af dessa måste åtnöja sig med en ganska knapp dagspenning. För öfrigt är det äfven kändt, att största delen af arbetet bedrifves med handkraft, hvilket äfven framår deraf att vid samtliga sidenfabrikerna egagnas allenast en (säger1) tiohästars ångmaskin. Då nu ett obestridligt faktum är att den med 1860 införda tullnedsättningen å sidenväfnader alldeles icke menligt utan tvärtom genska förmånligt inverkat på den svenska sidentillverkningen ; — då införseltullen å helsiden är 6 rdr och å halfsiden 3 rdr pr skålp., utgörande 25 å 30 proc. af varans värde; då vidare ofärgadt silke får tullfritt införas, och färgadt silke mot en tull af 1 rdr50 öre, knappast motsvarande färgningeskostnaden, då sidenfabrikanterna derjemte za lånerätt i manufakturdiskonten till i det allra närmaste hela värdet afderas tillverkning ), och dessutom eåsom boende i hufvudstaden den stora fördelen att i riksbanken kunna belåna de förbindelser som köparne af deras fabrikater utfärda — så syues det uppenbart att om en måttlig tullnedsättning å sidenväfnaderna skulle beslutas i följd af den franska handelstraktaten, så bör denna åtgärd i alla händelser icke blifva ruinerande för den svenska sidenfabrikationen. Men om man antager att ifrågavarande nedsättning skulle blifva så betydlig, att den svenska sidenfabrikationen derigenom måste nedläggas, så torde vara skäl tillse huru vor förlusten derigenom blefve för den inhemska industrien. Den kan uppenbarligen icke blifva större än skillnaden mellan tillverkningsvärdet och råämnets värde. För det sist angifna året uppskattade sidenfabrikanterna sjelfva tillverkningsvärdet till 1, 232,217 rdr och införselvärdet å rudimaeriel till 836,504 rdr. Skillnaden mellan lessa begge summor utgöra 395,713 rår; nen från denna summa får likvisst arbetskostnaden afdragas, hvilken upphör om faorikerna nedläggas. Den svenska industriens örlust genom ofvan antydda, men föga sannoika eventualiteter blir följaktligen icke särleles stor, och statens förlust blir ringa, kanske ingen, ty då sidenväfnader äro en nödvändighetsvara som måste införas, så erhålles derför en motsvarande tullinkomst. Beräffande särskildt arbetarne vid sidenfabrikerna, så är det mer än troligt, att de allra flesta kunna egna sig åt annan sysselsättning och derigenom skola erhålla enaanda förtjenst som vid den sysselsättning le nu innehafva. Utan tvifvel skall totalintrycket af de nu ramlagda siffrorna blifva, att den svenska sidenfabrikationen är en ganska obetydlig ndustrigren, en drifhusplanta, som endast senom konstlade skyddsmedel hålles vid lif. et gränsar också till det oförklarliga, att nålsmännen för denna industrigren till den srad, som fallet är, kunnat förbrylla rikets ständer och annat förståndigt folk derjemte, om icke synas ana att det är förutnämnde nålsmän som stå i spetsen för agitationen nöt en traktat, hvilken påtagligen, om den uslutas, skall tillskynda vår jerntillverkning, får trävaruhandel och vår skeppsfart ganka betydliga fördelar. Jag afbryter här för att i nästa artikel aga den svenska klädesfabrikationen och öckerraffineringen i närmare skärskådan. —en— ) Enligt den nyss utkomna revisionsberättelsen rörande komerskollegiifonden, egde 5 sidenfabrikanter, hvilkas tillverknin gsvärde för 1861 uppgick till 936.299 rdr, lånerätt i manufakturdiskontfonden under påföljande året för 934,016 rdr. Statsunderstöd till af missväxt lidande ocknar. Sedan, i anseende till inträffad missäxt, såsom räntefria lån, att med !s återbetalas id hvardera af uppbördsstämmorna under åren 363, 1866 och 1867, beviljats dels, enligt k. brefet den 3 Febr. 1864, 500 rdr åt Rennelanda, YW) rdr åt Tarha anh INNM rår et ND amkAlond. en