Ann OGP BUENA MAILA SAMREU BIE OBEA han straxt efterförsta stationssignalen och bromssignal gaf han första gången i början af horisontalplanet, andra gången omkring 1200 fot från vägöfvergången. Riex hade sålunda gjort hvad på honom ankommit. Han rådde icke för att ett otillräckigt antal bromsvagnar ställdes till tågets disposition. Vid banor, der icke så stora lutningar som 1 på 100 fot förekomma, är sådant oaktadt ett större antal bromsvagnar föreskritvet än i här ällande reglemente. Icke destomindre blef icke ens dettas föreskrift af stationsinspektoren vid Nässjö åtlydt. Huru än 4 kap. 2 tolkas, är let ostridigt att om icke fyra, atminstone 3 bromar — lokomotivets naturligtvis oberäknadt — skola medtagas vid ett sådant tåg som detta. vilket bestod af 19 vagnar. Stationsinspektoen lemnade dock endast 2 bromsar. Ej heller var det Riex fel, att de med bromsar försedda vagnarne på sätt vittnet Collin intygat ej medört sådan lastning som erfordras tör att bromsnrättningen skall göra tillbörlig verkan. Lika itet var det också Riexs fel, att af de bromsare, som medsändes, den ene led af sådan brist på hörsel, att han efter sin egen uppgift icke hört någon af de begge bromssignaler som för öfrigt förmärkts på 3 å 4 tusen tots afstånd. eller att den andre, vare sig af bristande hörsel eller oförmåga att förstå hvad en person, som skall sköta bromsinrättningen, främst af allt bör begripa, nemligen bromssignaler, var urståndsatt att urskilja, huruvida den signal, som han lärer halva förnummit, utgjorde stationseller bromssignal. Att bromsning icke skedde, kan således icke läggas Riex till last. Om sålunda i brist af bromsning farten icke blifvit så hejdad, som derest Riex ordres blifvit fullgjorda hade skett. så beror detta icke på nå zon bristande åtgärd från hans sida. Visserligen har man åberopat ett stadgande i 21 7 kap. at reglementet, att lokomotivtörare i intet fall får ita på bromsarne, för att kunna stanna i rättan id. Detta stadgande, som icke förekommer i första upplagan af det gällande reglementet, är emellertid alldeles omöjligt att tillämpa. Detta synes derat att, om den af maskinens drifkraft tadkomna farten skulle vara alldeles afstannad i det ögonblick, då ett tåg till så stor del passerat brymingspunkten vid en lutning, att den del af detsamma, som befinner sig på utforlutningen, har så stor tyngd att dess kraft öfverväger det motstånd, som tågets återstående bakom brytningspunkten befintliga del mäktar åstadkomma, detta helst på en lutning af 1 på 100 fot skulle af sig sjelf nedrulla med ständig tilltagande hastighet och kratt, såvida lokomotivföraren dervid icke skulle hafva bromsinrättningen att för lita sig på. i En händelse, timad just på den ifrågavarande lutningen vid Sandsjö station, visar bäst detta förhållande. Vid något tillfälle hade man på denna lutning låtit qvarstå några fastbromsade grusvagnar, då någon vid jernvägen icke anställd person skall hafva appgått på vagnen och lösskrufvat bromsen med den verkan, att vagnarne genast nedrullat samt genombrutit och sönderslagit grinden vid vägöfvergången. Det åberopade stadgandet synes mig fördenskull icke ega annan betydelse, än såsom en varning för lokomotivföraren att icke för mycket lita på bromsarne — en varning visserligen otydligt utsagd, men dock ganska välbehöflig, helst i de fall, då bromsvagnarne äro af sådant antal och sådan beskaffenhet samt bromsningspersonalen lika duglig, som vid detta tillfälle. Hade emeilertid bromsningen efter Riexs ordres verkställts, så hade Riex antagligen kunnat stanna tåget. E Riex hade för öfrigt i så god tid gifvit den första stationssignalen, att personalen vid Sand sjö station haft mera än tillräckligt rådrum, för att vidtaga spårvexling och öfriga nödiga åtgärder. En af personalen hörde första stationssignalen, hvilken gafs så tidigt, att han haft en fullt tillräcklig tid af åtminstone 2 minuter, för att ropa åt de öfriga, så att samtlige kunnat hinna till sina öfvergifna poster och extratåget kunnat utvexlas. Dessutom — det ordinarie tåget förde extratågs signal och var äfven annorledes bekantgjordt. Nu stadgar 2 kapitlet 18 S: ?Då extra tåg är be. kantgjordt, vare sig genom meddelande längs linien, eller genom signal af föregående tåg. fär ingen som dermed skall taga befattning lemna sin plats förr än äfven extratråget passerat. Vid Sandsjö station fanns emellertid hvarken grindvakten eller den, som skulle sköta spårvexeln, på sin plats. Vid dötta förhållande möter det svårighet att inse, huru, på sätt uti förut åberopade memorial af den 25 Januari detta år till hr chefen för civildepartementet blifvit uppgifvet, hela stationspersonalen var ifrigt sysselsatt, hvar och en i sitt åliggande?. Det tillhör icke mig att bedöma hvem ansvaret vid detta iörhållande må kunna drabba. För mig är det nog att äntyda, att ej heller detta förhållande berott på försummelse af Riex. Väl säger man ) att stationsinspektoren eger till andra göro-l mål använda stationspersonalen, men då det vä! icke må förnekas, att säväl grindvakt som spår. vexlare hade att med extratåget taga befattning. synes stadgandets tillämplighet i detta fall vara alldeles ovedersäglig. Men äfven förutsatt, att grinden och spårvexeln lagligen kunnat lemnas utan vakt — ett förhållande, som i allt fall för Riex var omöjligt att förutse — så återstår, jag upprepar det. att denne gaf sin första stationssignal på 4000 fots afständ, och att han alltså minst ett par minuter innan sin ankomst gifvit denna tillkänna, så att såväl spårvexlarn som grindvakten väl hunnit till sina platser. Vi håfva nu följt Riex till det ögonblick, när han efter att hafva sett, att spårvexlare saknades, ser faran oundviklig. Man har klandrat, att han i detta ögonblick icke Kastat back — en åtgärd, som dock lärer vara inom station genom särskild ordres förbjuden. Det hade varit önskligt, att så skett, att Ric:: egt rådighet, sinnesnärvaro och mod nog att trotsa detta förbud. Men att så icke skett kan svårligen klandras, än mindre bestraffas. Bristande lydnad och RPp: märksamhet äro föremål för klander och straft, men den större eller mindre smmesnärvaro, som blifvit. den ene eller den andre förlänad, är en gåfva af en högre makt, och frånvaron i större eller mindre mån af denna gåfva tillhör icke mensklig domstol att bestraffa. På grund af hvad sålunda anförts vågar jag hoppas ooh yrka att Riex måtte blifva försatt a fr fot. Efter uppläsande häraf, aflemnade hr Staaff ett exemplar af det trafikreglemente, som han åbe ropat. rörande trafikdirektöreas åligganden, hvarvid intendenten Frykholm anmärkte, att det föreföll honom underligt, huru hr Staaff kunnat komma i besittning deraf. Händelsen härmed var nemligen den, att öfverste Ericson, sedan reglementet blifvit tryckt, hade gillat och godkändt detsamma, med undantag at det kapitel. som handlat om trafikdirektören, hvarföre detta kapitels blad blifvit ihopklistrade i alla de exemplar af denna upplaga. som utlemnats till jernvägens tjenstemän och andra. Med afseende på det nu företedda trafikreglementet, nödgades intendenten bestrida alla hr Staaffs påståenden, så vidt dessa grundade sig på ifrågavarande kapitel. Hr Staaff genmälde, att detta förhållande varit honom obekant, helst generaldirektör Troilius hade i sin rapport till civilministern af den 25 sistlidne Januari uppgifvit, att samma reglemente af 1858 jemte smärre förtydliganden deraf, som i en sednare upplaga förekommo, är det ännu gällande, undertecknadt af Ericson och kontrasigneradt af Taube. Ordiöranden uppläste härefter en paragraf ur lagen, handlande om personers qvarhållande i häkte, som förmodas kunna afvika, samt gjorde na denten Frykholm den frågan, huru Riex vore känd. Intendenten. Under den tid, jag haft tillfälle ta Pela JIA rn frnndaA har barn mink Aim