— För nägra veckor sedan uppdukades i Dagligt Allehanda en historia, enligt hvilken regeringens ledamöter, vid en förberedande öfverläggning om den ifrågasatta handelsoch sjöfartstraktaten med Frankrike, skulle ha med ett enda undantag uttalat sig för den åsigt, att rikets ständer böra gifva sitt bifall till en sådan traktats afslutande. I sitt förgårsblad omskrifver D. A. sitt påstående sålunda, att regeringens ledamöter skulle ha ?nästan enhälligt?, varit af den åsigt, att en sådan traktat bör underställas rikets ständers pröfning innan den blir gällande. Uppgiften om ett sådant regeringens uttalande har icke från något håll motsagts?, tillägger Allehanda, och tidningen tvekar icke att af denna omständighet draga den slutsats, att uppgiften således väl nu får antagas såsom ett konstateradt faktum?. Det är,att börja med, icke rätt klart, hvad Allehanda numera skall anses ha uppgifvit; ty det ligger en väsentlig skilnad mellan påståendet att regeringens ledamöter fordrat ständernas bifall till traktatens afslutande, eller att de anse densamma böra underställa3 ständernas pröfning innan den blir gällande. Vi vilja erinra oss att handelstraktaten mellan Frankrike och England underställdes engelska parlamentets pröfning med afseende å några bestämmelser, som fordrade parlamentets bifall innan de kunde ?blifva gällande?. Men detta hindrade icke att traktaten var, med förbehåll af parlamentets samtycke i sådana delar, afsluten mellan båda regeringarne innan den framlades för parlamentet. Det låter mycket väl tänka sig, att i den svensk-norska traktaten med Frankrike äfven kunna förekomma några bestämmelser, med afseende å hvilka svenska regeringen anser sig böra reservera nationalrepresentationens samtycke. Vi ha på sednare åren haft flera sådana traktater, exempelvis dem som angått aflösningen af vissa sjöfarten drabbande afgilter, och hvilka traktater icke kunnat träda i kraft förr än ständerna beviljat de medel, som svenska staten skolat förpligtas att utbetala. Men dessa traktater ha dock varit afslutna afregeringen, utan att hon till sjelfva afslutandet på förhand inhemtat ständernas bifall. Så torde det äfven efter all anledning komma att gå med den franska traktaten, och möjligen öfverraskas Allehanda ganska snart af underrättelsen att så skett. Befinnes det då möjligtvis att, med afseende å några bestämmelser deri, ständernas pröfningssätt är reserverad, så kommer det troligen att visa sig att de icke äro af den beskaftenhet att regeringen genom dem gifvit någon sanktion åt den splitternya protektionistteorien, att nedsättning af tullafgifter, d. v.s. minskning af skatter, utgör något slags ingrepp i ständernas rätt att pålägga skatter. Men Allehandas uppgift? må nu anses innefatta hvad som helst, är det i alla händelser ett ganska egendomligt antagande att den skulle ha blifvit ett konstateradt faktum? derföre att r-geringen icke låtit i Posttidningen vederlägga densamma. Besynnerligt att det icke kunnat falla Allehanda in, att vederläggningens uteblifvande tilläfventyrs haft sin grund i stadgandet i 3 10 mom. tryckfrihetsförordningen, som förbjuder allt kungörande i tryck af hvad som rörer statens å färde varande underhandlingar med främmande makter, eller eljest af konungens, i eammanhang med dem, tillärnade beslut och afsigter, samt dess ministrars, råds och sändebuds värf. Det är visserligen sannt, att samma moment förutsätter att regeringen kan meddela tillstånd till sådant offentliggörande, men hur vigtigt Allehanda än vill söka göra sig i sina protektionistiska patroners ögon, är det likväl icke troligt, att de kunna förmås antaga, att en i Allehanda ryktesvis framkastad lögnaktig uppgift har en betydelse, att dess vederläggning skall göres till föremål för beslut af regeringen, . Vv. sS. af konungen i siatsrådet. Vi beklaga således, att den tröst, som protektionisterna kunnat finna af Posttidningens tystnad i detta fall, icke har stort värde och möjligen snart nog blir alldeles om intet. Skulle man nemligen sluta, icke af Posttidningens tystnad, som har sina grundlagsenliga skäl, utan af hvad P. T. yttrat, så befinnes det, att man deraf får starka anledningar antaga att traktatens afslutande sannolikt står ganska nära för dörren. Posttidningen har nemligen icke upphört att gendrifva Allehandas med afseende å trak taten uppdukade sofismer och försök att i ämnet förvilla det allmänna omdömet. Det är icke troligt att man nu egnat åt dem så mycken uppmärksamhet om hela frågan varit ajournerad tills ?mot årets slut och riksdagens början.? Allehandas eget beteende tyder till och med på att man i protektionistlägret icke heller är så säker på det goda. omen man velat se i den uteblifna vederläggningen. Eljest skulle Allehanda troligen icke ha blottställt sig för det åtlöje, som det ovilkorligen måste hos hvarje tänkande menniska framkalla, då Allehanda företager sig alt reproducera ur Journal des Dåbats enl. intressant plaidoyer för frihandeln, endast för att bevisa, att man nu i Frankrike håller på att sätta dess förnuftiga läror i tilllämpning äfven oberoende af traktater med främmande makter. Journaldes Dåebatsl: gisslar på det skarpaste de samma trångbröstade och förlegade åsigter, till hvilkas bedröf