hvad ofvan är utredt, hr Heinemann var J. H. Schröder komp:s befullmäktigade ombud, och firman J, H. Schröder komp. är den primipala låneöfvertagaren, så visar denna anmärkning en dast det, att revisorerna låtit klara fakta undfalla sin uppmärksamhet. Det anmärkes vidare, att Schröder komp. i underskriften benämnes: J. Henry, men i kontraktstexten: J. Harrish. Nå väl, emedan denna anmärkning ansetts böra göras, må fullmäktige svara, att den sednare locutionen hade så blifvit för dem uppgitven, och att i sjelfva verket saken ej är värre, än att Harrish, Harry är skotsk eller vulgär, Henry engelsk dialekt. En annan anmärkning afrevisorerna angående lånets afslutande är af större betydelse, emedan den är mycket vilseledande. De yttra nemligen följande: att de icke kunnat undgå fästa uppmärksamheten dervid, att, ehuru fullmäktige den 13 Februari — omedelbart efter konferensen med konungens ombud — förklarade sig, med fäst afseende på de dervid erhållna upplysningar och den af konungens ombud antydda förhoppning om en möjligen snar, fredlig uppgörelse af de dåvarande politiska förvecklingarne, icke böra antaga det af Heinemann två dagar förut framställda anbud, fullmäktige likväl, utan att vidtaga några åtgärder med anledning af de af ombudet gitna råd och upplysningar endast 12 dagar sednare, eller den 25 Februari, antogo det at Heinemann med obetydlig ändring? då ånyo framlagda anbudet. Utan att nu fästa sig vid andra mindre exakta uppgifter i denna strof, i afseende hvarå protokollen för den 25 Februari samt 3 och 17 Mars lemna vederbörlig upplysning, få fullmäktige härvid förnämligast erinra, att revisorerna äfven här misstagit sig på enkla faktiska eller aritmetiska förhållanden. Den ändring?, hvilken herrar revisorer funnit vara så obetydlig? och om hvilken de med så mycken skärpa här tala, validerar i sjelfva verket, staten tillgodo 660,000 st. eller (efter 17,50) 11,550,000 riksdaler riksmynt, för hela lånet räknadt; hvilket blir en obestridlig följd deraf att, på sätt protokoll och handlingar utvisa och dessutom redan här ofvan är utredt, det låneanbud, som den 13 Februari af fullmäktige förklarades icke kunna antagas, gick ut på en amorteringstid af 60 år med en annuitet af 5!(2 procent, hvaremot det slutligen antagna förslaget är redueeradt till en amorteringstid af 54 år med samma annuitet. (Forts. följer.)