är liktydigt med att förflytta betalningsskyldig het från en plats till en annan, försiggår hä i landet i allmänhet på ett högst. oregelbunde och enligt vårt förmenande oklokt sätt. Förtroende och tillit skola och måste exister: mellan köpmän och handlande, men bruk son kunna gifva anledning till oreda. och förluster böra afskaffas, och det är i detta ssyfte vi tillåt: oss påkalla uppmärksamhet åt dettta ämne. Vi hoppas att hvarje handlande ii provinserna, som accepterar en vexel att betalas i Stockholm, skall finna det icke vara i sin omdning att till betalningsskyldighet erkänna densamma, såsom det nu mestadels sker, eller på följande sätt: Accepteras att betalas hos trassenten eller den som utfärdat vexeln. I detta fall blir ju acceptantens åliggande att till vexelutställaren, före förfallotiden, insända vexelbelopp et och om, såsom det i praktiken ofta händer, mindre summor i afräkning remitteras för att hos trassenten — acceptantens domicil eller antagna betalningshemvist — samlas till förfallotiden, så kan man icke begära att dessa medel skola läggas i taka händer, utan ingå dei trassentens allmänna kassarörelse till kredit af acceptantens konto. Om nu en oväntad olycka drabbar vexelutställaren och han nödgas inställa sina betalningar, innan vexelns förfallotid, och vexeln, såsom förhållandet är i de flesta fall, befinnes diskonterad och i tredje mans hand så blir acceptanten tvungen att till innehafvaren betala beloppet, således två gånger, oafsedt de medel han il samma ändamål till trassenten insändt. Afsigtligt lärer ingen hederlig köpman vilja göra sig s yldig till en dylik förseelse, som att begagna medel hvilka egentligen icke tillhöra honom; men i förevarande fall kan han lätt och ofrivilligt komma att göra det, utan att vi kunna finna huru i verkligheten penningarne skola återfås eller acceptanten befrias från. skyldigheten att betala två gånger. Man har berättat att rikets sständers bank skulle fordra att vexlar på landssorterna, som der anmälas till diskontering, böraa vara accepterade till betalning hos trassentten, men vi kunna icke tro det, än mindre fastta meningen dermed, ty vexelinnehafvaren, ellerr banken, har Quilkorlig återgångstalan på trasseenten, hvarest än vexeln till betalning är accepbdterad, sedan behörig protest i uppgifven domicall blifvit gjord. Kostnaderna för flika utbetalmingar genom tredje man lära i allmänhet beräiknas särdeles lågt och genom förfrågningar på stället ha vi erhållit underrättelse om att bankirrbolaget Guilletmot Weylandt belasta -endast w 4 på beloppet, och om penningar någon tiid på förhand insändas, godtgöres ränta efter deen norm, som bolagets annons för emottagning :af penningar upptager. i anse en reform i uppgifven riiktning nyttig för landsortens handlande. och antaga att de i tidernas längd torde finna ersätttning för de små kostnader, som domiciliering af vexelaccepter hos tredje man medförer Vår sol är du, o måne?, sjunger zigenarhorden i den lilla täcka operetten Preciosa, och det vill i sanning synas som om bankirfirman Guilletmot Weylandt vore Börstidningens sol, enär den tidningen vid alla möjliga tillfällen framhåller denna firma, men låtsar okunnighet om allt hvad i öfrigt blifvit tillgjordt för penningrörelsens underlättande här i landet. Vi hafva redan en gång i år erinrat om de framsteg Riksbanken gjort på hvad vi skulle vilja kalla bankmessighetens bana. IDen har icke heller underlåtit att medgifva cdiskontering af vexlar, icke domicilierade, utam helt enkelt betalbara i den stad, der accepytanten bor, såvida bankkontor af någon besikrifning der finnes. Det är ock nu mer än tre år sedan Stockholms Enskilda bank utffärdade sitt cirkulär i den syftning, att dcwomiciliering af vexlar borde undvikas tilll förekommande af de med sådan åtgärd förknippade risker, hvilka visserligen kunna minskas, men ej helt och hållet tillintetgöras. Rikets ständer införde en bestämmelse uti Riksbankens reglemente för samma ändamåls uppnående, och riksbankens fullmäktige utställde cirkulär till samtliga såväl filialbanker som enskilda banker i riket för alt erfara huruvida de vore hugade kostnadsfritt inkassera accepter förfallande till betalning i de städer, hvarest de hafva kontor. Vi tro oss veta att denna appell blifvit nästan enhälligt jakande besvarad. Något hvar inser att denna lättnad tillgodokommer landsortens affärsmän, hvilka helt lugnt kunna afvakta fordringsanspråket i hemmet utan att sätta sig i beroende af trassentens eller andra mellanhänders ordentlighet. Börstidningens uppgift att rikets ständers bank skulle fordra att vexlar på landsorterna, som der anmälas till diskontering, böra vara accepterade till be:alning hos trassenten?, anse vi lika otrolig som Börstidningen. Då vi redan räkne 65 bankkontor i landet och då deras styrelser nogsamt insett att denna åtgärd uteslutande länder deras närmaste kunder till fördel, så förmoda vi att domiciliering af inhemska vexlar allt mer och mer skall komma ur bruk, utan dessa helt enkelt accepteras och betalas der acceptanten har sut hemvist. Det är icke den enda af de i sednare tider vidtagna kostnadsfria lättnader, som tillkommit allmänna rörelsen genom bankväsendets utveckling.