samhet i Danmark, nen måste göra en y:terligare tärd till Nerd Albingien för att få slut på den skändliga menniskohandel, som de rike kristne dref med de fattige, dem de sälde till hedningarne som slafvar. Atvenledes måste hau emellanåt begifva sig ull Bremen. Mild och vänlig var han i allt sitt umgänge, så framt icke syndarens hårdhet krälde hans sträng et, och hans prediken var genom sitt allvar och sin mildhet likasom en ?bild af domedrgens kraftiga närvaro, då Herren skall uppenbaras, törtärlig för syndare, men mild tör de rättlärdige?. Den helige Martin var isynnerhet hans förebild, dertöre bar han dag och nat: en tagelskjorta på sin kropp. Brödet vägde och vattnet mätte han till sig, och först vid äld:e år blandade han det med litet vin. Dugligen sjöng han psalmer, och under sången band han fisknät för att icke vara sysslolös. I sitt bälte hade han alltid en pung för att hafva en gåfva till hands åt den behötvande. Ofta lät han de fattige episa med sig, och uti Bremen inrättade fan ett fattighus, hvartill han anslog tionde af flera städer. Och sjelf betalade han årligen tionde af ull sin egendom och inkomst, och hvart femte år gaf han ytterligare en tilläggstionde. Han stiftade ett munkkloster i Hamburg, som dock förstördes under krigen, hvarföre han flyttade det till Ramolslo; ett annat stiftade han i Bremen afvensom ett nunnekloster i .Bassum. Dessutom var det en regel att ingen af de prester, eom han an ställde bland hedningarne, fick af dem begära någon lön eller gälva; de skulle arbeta med egua händer och för öfrigt lönas at erkesutiet.. Likaledes gaf han konungar och herrar stora gälvor, för att skalla sig sjeh och sina prester lof att predika. Eukor, faderlösa barn och ensamme personer bur han omsorg tör och besökte dem ofta, ty ban ville vara den blindes öga, den hales fot och ötverhufvud de fattiges far. Fångar lösköpte ban och frigaf eller satte dem i skola och uppfostrade dem. Och likväl svarade han dem som talade om huns vid underliga kraft: Förmådde jag något hos vår Herre, så skulle jag bedja honom om ett järtecken; och det skulle vara att han i sin näd ville ar mig göra en duglig menpiska?. På lediga stunder afskret han heliga böcker, samlade dessutom rörsude ställen af den Heliga Skrift och gjorde deraf eu hjertesuck till hvarje psalm, som han allid läste tyst för eig sjelf vid psalmens slut. Atdrig futtade han ewtöfverilvdt beslut, utun väntade tills han blef upplyst af Guds näd, så att han kände i sit hjerta hvad som vore det bästa; och vär han så fått en vink ofvaniträån, så var han viss på sin sak och har,dlade kraftfullt och utan uppehåll. Atta och trettio år hade Ausgarius arbetat i Norden, uuder faror och nöd hos hedniugarve, under fara och pöd i sit eget stift, uvder barbarernas ivtall och plundringar och de ovilliga. trots. Aldrig hade han konat sin egen kropp, utvn ända till det ista korstästat sut kött tör Christi kärleks skull?. Då öfverväldigades han i Bremen al en svår ejukdom; tålmodigt bar han sivu kors och upprepade ofta Jobs ord: ?Vi fingo ju det goda at Gud och kunna väl också täla det onda?. Blott en sak nedtryckte honom, nemligen utt han ej skulle unses värdig att lida martyrdöden tior Frälsarens skull. I detta afseende kunde ej en gäng hans käraste lärjunge trösta honom. Men trösten kom från Gud; 1y en gång. under messan blef han ånyo hänryckt i andanom, och vaken hörde han Guds röst, som till rättavisade houom för hans tviivel och missmod. Nu blef han lugn och fo.ttor au omsorgsfullt ordna allt i sitt stift. — Han kunde märka att det icke återstod lång tid för honom, och han hyste ännu blott den sista önskan att, liksom han var född på Maria födelsedag och alltid särskildt hedrat jungfru Maria, hvilken varit den första som uppenbarat sig för honom och talat så mildt och allvarligt till h: nom, det nu äfven måtte förunnas honom att dö på Mar.ee kyrkogångsdag (d. 2 Febr.). Till denna dag lät han anrätta en måltid för de fattige; lät tända ett vaxljus framför den heliga jungfruns altare, ew annat framför den hehge Petri och ett tredje framtör Johannes döparens, med den innerliga önskan, att likasom de alltid genom syner varit hans kära ledare, de nu också ville taga emot houom, då han lemnade sin stotth. dda. Han var för öfrigt så utmattad och hans kropp så förtärd ut sjukdomen, att det nästan icke återstod annat än skinn och ben; men Herrans lofsång var dock hela tiden lefvande på hans läppar. Så snart högtidsdagen inbröt, läste de närvarande presterna messan för honom, som de brukade. Elter dess slut drack han något och tillbragte dagen i fromma samtal med sina kära. Med inrerlig ömhet tänkte han på hedningarne i Norden, som han vunnit för vär herre Kristus, och dem han så gerna velat vinna, men icke kunnat. Så fortior ban hela naties, och då bröderna sjöngo litanian för honom, påminte ban dem ait de skulle sjunga loteången och trosbekännelsen. Tidigt töljande morgon tog han vattvarden, bad för alla som felat emot honom och för sig sjelt. Men då han icke längre kunde bedja och sjunga högt, emvdun andedrägten bämmades, bad han en af bröderna fortsätta i hans stäle, och med ögonen riktade mot himlen aubetallde han sig i Guds nåd. Sålunda uppgatf han sin anda dagen efter Marie kyrkogäng, den 3 Febr. 865. Han begrofs i S:t Peters kyrka i Bremen framför jungfru Marias altare, men hans hufvud bevarades i Hamburg och andra reIker efter honom på andra ställen, såsom i Corvej och Roeskilde. I konung Ludvigs och många biskopars närvaro blet hun kort derett r skrinlagd at erkebiskop Rimbert som blifvit huns efterträdare i embetet; men påiven Nikolaus skyndade att bekräfta hans upptagande bland helgonens antal. I Hamburgs domkyrka finnes ett porträtt af honom, ehuru väl grundade tvifvel kunna uppstå om dess likhet; den milda,barnsliga upp-. synen antyder emellertid högt förstönd , mildt allvar och svärmisk hänryckning Tas AA Fe a ss rr oe AA Lr