frommaste munkar från hela Frankrike. Der blef han skolmästare och predikant, men j återvände etter två års förlopp till sin klosterskola i gamla Corvej, der han förut vistats. Der mottog han kejsarens kallelse. Han skulle besvara frågan om han ville anträda den farliga färden; och han swarade gena t att han var redo att tjena Gud i allt som blef honom förel gdt. Man satde honom att det icke var någon befallning, utan blott en bon. Men han stod ändock ffast i sitt beslut: Det var hans eget fria. val och han skulle på allt sätt söka utföra det. Men de flesta af hans klostterbröder undrade öfv-r hans beslut, samt ogillade med ord och åthäfvor, att han villle skilja sig från en krets och en verksamlbhet, som var honom välbekant och kär, förr att ?umgås med hedniska fän?. De sökte: på allt sätt förmå honom att bryta sitt orcd, men för mådde icke rubba hans beslut en hårsmän. Han drog sig tillbaka i en emslig vingård för att under bön och betraktellse bereda sig till sitt värf. Der uppsöktes han af Andbert, en klosterbroder af förnäm, adlig slägt, och att döma efter namnet äfvenledes ut nordisk härkomst. Ansgarius hade så ofta blifvit gäckad, att han misstroide Andberts spörjsmål, hvaruti han endast såg nyfikenhet och hån; men det var Aidberts verkliga uppsåt att ledsaga honom, an han kunde utverka sig tillstånd dertili; ch detta var icke svårt.; Och så. gåfvo cÅ hvarandra tro och löfven-i örtagården? ; kejsaren för) sig dem med tält, kyrkokärl ch hvad de för öfrigt behötde; men någon tjenare kunde de icke få, ty ingen ville frivilhgt följa dem, och icke ville man tvinga någon, då det naturligtvis var synd att tvinga någon au lefva bland hedningar. De reste nu nedåt Rhen till Dorstad, då en blomstrande handelsstad, nn mera en liten by i provinsen Utrecht. Derifrän fortsatte de resan till Danmark. Då de rådde danska gränsen (827), föllo de på knä och bådo Gud välsigna deras gändning. Med helig ifver predikade de evangelium på Daumarks sydliga gräns och upprättade en skola i Hedeby (det v. v. Slesvig), till hwilken de dels utvalde: och köpte barnen, dels firgo sig dem anförtrodda af konuvg Harald. Två är sednare sjuknade Audbert, så utt han måste ätervända hem, och kort derefter, påskdagen 830, dukade han under för plågorna. Ansgarins stod åter allena, men snart efter Andberts hemresa hade han hk-. väl mod att på kejsarens uppmaning bringa . evangelium till Sverge, hvariträn bud kommit till kejsaren med begäran om kristna lärare. Broder Gislemar stannade hos kung Harald, och åtföljd af brodern . Vidmar reste han 829 till Birka i Mälaren, ehuru farty get, som skulle föra dem dit, bblef plundradt under vägen och de sjelfve bberötvade en dyrbar boksamling samt all deras öfriga egendom. Konung Björn i Birka mottog : dem välvilligt och gaf dem lof ant frin! predika Guds ord. Dermed fortforo de också mer än ett år, hvarunder de vunno många själar, ibland andra borgmästaren i Birka, Jarl Hergeir, hvilken sednare frälste hedningar i tusental? genom sina förmaningar och underverk. Ett minne af detta missionsbesök i Sverge är korset på Björkön, som restes. vid tusenårsfesten är 1829. Då Ansgarius 831 återvände från Birka med ett runebref från svenska kungen, hvaruti hans rika verksamhet varskildrad, reste ban först till: Corvej, men blef sedan på en riksdag i Ingelheim (i närvaro af sin företrädare i missionsembetet, erkebiskop Ebbe af Rheims, samt flera andra biskopar) enligt kejsarens utnämning invigd till erkebiskop, af biskop Drogo i Metk; och följavde eller nästföljande år hemtade han sitt pallium hos päfven Gregorius i Rom, som dessutom utnämnde honom till påflig legat hos de nordiska folken. Den 15 Maj 834 stiftade kejsar Ludvig den fromme ett nytt erke-l, biskopsdöme i Hamburg för hela Norden, och naturligtvis gjorde han Amnsgarius till Nordens förste erkebiskop. Men det dröjde icke länge innan Hamburg brändes af danska vikingar (837). Ansarius eamlade folset till motständ, men de ege krigarne gälvo vika. Hamburg intogs. ja aftonen, och följande dagen såg han kyr an, klostret, boksamlingen och all sin egen ÖRE RNA RAN 4 dom gå upp 1 lågor, och nästar naken mä-: ste han med sina helgonrelike: lemna sittl biskopssäte. Hans inkomster f biskopsdö-l met voro blott små, och till ceras förbatt-!1 rande hade kejsar Ludvig gifvt honom klo 1 stret Turholt 1 Flandern, der lan upprättat s en missionsskola; detta tog m kuvg Carlli ifrån honom och ville ej gifva honom detll tillbaka. Biskopen i Bremen var atundsjuk å honom och ville icke taga :2mot hoiom. ! Under flera år vandrade han derföre omkring : i nöd och betryck. Slutligen skänkte dock Pen aktningsvärd gammal frm? vid namn Ikia honom en tillflyktsort i Riamols!o skog, tre mil från Hamburg. Här ssamlade han åter gin flyktande hjord omkring: sig, och derifrån genomresie han dels sjelt:sitt stilt, dels sände han flera ordets förkunniare dit. Men då blef biskopsstolen i Brem: n ledig och efter två års betänkande förenade man den med Hamburgs (847), hvarigenom Bremen gaf: Ansgarius till erkebiskopsdöme. Dock voro flera af bang grannar afundsjuka på honom, isynnerhet erkebiskopen af Köln, hvars lydstiift Bremen förut varit, och först efter långa tvister och mycken svårighet lyckades kung Ludvig den tyske att dän.pa striden, hvarpå ändtligen påfven Nikolaus i kraft af sin apostoliska myndighet sammanslog Bremens och Hamburgs stift till et (den 31 Maj 858) och ånyo utvalde Ansgarius till den heliga stolens fullmäktiga särdebud bland alla danskar, svenskar och slaver. Den långa ovissheten hade emellertid icke förslöat Ansgarius: han hade tvärtom med ny kraft tortsatt sitt arbete för Nordens: omvändelse, och samme kung Erik af Danmark, som tidigare fördrifvit honom frän Hamburg, vann han genom en fördelaktig fredsunderhaudling med konung Ludvig så helt och hället, att han fick tillstånd att bygga den första kyrka i Hedeby (Slesvig). hvilken han invigde till Gudss moders ära. OC dune AnsnnnlaRn Jftar ll Palla dan