eskaffenhet framstå i de vill revisorernas gransking ötverlemnade handlingar. Ar Heinemann ar i denna lånefråga uppträdt såsom ombud i rämsta rummet för prinepala låneöfvertagaren. ankirfirman John Henry Schröder komp. i sondon. och har denna firma uti ett den 14 Okober 1863 dateradt. den 19 i samma månad hit nkommet, bret hos fullmäktige introducerat hr Jememann såsom sitt ombud härstädes för låwenegociationernas preliminära bedrifvande. Bretet var för hirr revisorer tillgängligt jemte andr: ill lånefrågan hörande handlingar och bland essa äfven ett af samma bankirfirma redan dev 1 Augusti till fullmäktige aflatet bref i sammäi mne. Hvad åter angår det med denna högt an edda bankirfirma i och för denna låneaffär i törindelse stående s. k. konsortium. voro dess medemmar för ingen del okända för fullmäktige rämst bland dem förekom den välkända banirfirman Raphag! Erlangeri Frankturt am Main. id re Jen mycket gamla och högt ansedda firnan Gebräder Bethmann äfven derstädes. samt 1. J. Merck komp. i Hamburg, hvilka alla semensamt tillika med Nordtyska banken tillörene hade dfvertaget jernvägsbyggnadslånet al ir 1860, och den törstnämnde dessutom i förening med ett annat konsortium äfven det för samma indamål år 1858 negocierade lån.Nordtyska panken äfvensom bankirfirman Salomon Heine hörde ock i början till ifrågavarande konsortium. ehuru de, såsom i protokollet för den 17 Mars letta år finnes omförmäldt. likväl sedermera deri: rån utträdde. Deremot hade såsom ny medlem nträdt bankirfirman Emil Erlanger i Paris. Rärtsförhållandet emellan mediemmarne af ett sådant för en viss aflär eller spegulation ingånet consortium (socie. en participation, såsom et kallas i fransysk lag, äfven å conto meta) låter lag i alla afseenden bero af öfverenskom: melse. och den. som kontraherar med en af dess medlemmar, behöfver alls icke känna de öfriga. När således hr Heinemann visade sig vara at bankirfirman J. Henry Schröder komp. 1 London befullmäktigad såsom dess ombud för itrå gavarande låneaffärs preliminära behandling, och enna firma dessutom för sin stora soliditet inom aflärsverlden odeladt åtnjuter ett högt anseende, fanns ej något rimligt skäl för fullmäktige att tillbakavisa honom. äfven om namnen på medlemmarne af det i förening med nämnda firma stående consortium i och för låneafrären hade tills vidare törblifvit för fullmäktige okända. Sådant var dock icke förhållandet. Dessa namn meddelades fullmäktige redan från början, och de under fortgången af underhandlingarne från! den förstnämnde bland dessa medlemmar ingångna. af hr Heinemann företedda, bref och telegrammer i frågan bekrältade detta meddelande fullständigt. Hvad tullmäktige nu haft äran anföra gäller principielt äfven till alla delar den af hrr revisorer gjorda anmärkning deremot, att baron R. Erlanger, då han på egna och öfriga mediemmars af consortium vägnar aflät brefvet af den 10 April rörande kontraktsunderskrifterna och consortii förklaring att vidblifva de af kontraktet härflytande förbindelser, icke var försedd med fullmakt dertill för de sednare. Bankirfirman J. Henry Schröders komp. underskrift var emellertid redan för sig allena tillräcklig att gora lånekontraktet ömsesidigt bindande och på sam ma gång gitva godkännande och bekrättelse ät de deruti upptagna, med ombudet träftade, ötverenskomnielser: en bekräitelse, som genom nämnda törklaring vinner en förstärkning, hvars eftekt är omedelbart bindande för dess utgifvare, och i afseende å de öfriga medlemmarne utgör en emellan dem och utgitvaren validerande specialtråga. Denna juridiska sida af saken synes hafva alldeles undgått hrr revisorers uppmärksamhet; och då i betraktande tagas de slutsatser hrr reviso rer från den at dem antagna utevaron af fullmakt för ombudet dragit. och som. sedan hvad at ombudet tillgjorts butvit af principalerna godkändt, med utevaron eller med tillvaron at en sådan lullmakt icke ega något hvarken logiskt Je in eller annat samband, torde det vara nog att er inra, att samtliga dessa, delvis på flera ställen i berättelsen upprepade, slutsatser älven irån rev sorernas ståndpunkt måste förlora sin betydelse. så snart den för desamma uppgilna grund visats vara ett misstag. En bland dessa torde dock böra besvaras. eller anmärkningen, att orsaken derti!l. att fullmäktige funno sig foranlåtne sjeltve utsända ett ombud för lånets slutliga uppgörelse. äfven vore att tillskritva sahnaden at meranämda fullmakt. Huruledes härmed rätteligen törhåller sig utvisar protokollet för den 2 Mars deta år 2, jemtördt raed protokollet den 23 65 2 och 3, varande deraf att inhemta, att älven denna anmärkning hvilar på ett faktiskt misstag. För att i ett sammanhang kunna till bemöt: nde upptaga de anmörkmngar at mera generel beskaflenhet rörande laneafiären, som af revisorerna blifvit framstälda, utbedja sig fullmäktige att derförinnan genast här få besvara åtskilliga mot en och annan särskild punkt i låne kontraktet riktade ogillande omdömen. hvilka af revisor rerna blifvit framhållna med den speciella erinran, att förbiseende af de sålunda anmärkta vig tiga omständigheter måste i sin mån hafva högst ogynsamt inverkat på de för lånet utgilna obligationers gångbarhet och antagligen älven för framtiden komma att skadligt inverka på försöken att för Sverge öppna den engelska penningmarknaden. Den ena af de omständigheter, revisorerna påstå skola medföra denna beklagliga töljd, är den, att obligationerna blifvit, jemte den engelska texten, törsedda äfven med tysk text, den andra, att de blitvit ställda på amortering genom utlottning, i stället för genom uppkop. Af törstnämnda omständighet finna revisorerna, det låneötvertagarnes mening vant att under formen at ett engelskt lån placera obligationerna så väl på den engelska som på den tyska penningmarknaden, ehuru de sistnämnda dervid skola hatva förbisett. att obligationer af sådan beskaflenhet icke på någondera marknaden kunde blifva rätt begärliga. Emot deras placering i Tyskland skulle liqvidernas verkställande i London blitva ett hinder; och åter mot deras spridning i England skulle deras amortering genom utlottning verka väsentligen hindrande. Atven revisorerna torde emellertid medgifva, att ingen egde ett större intresse af en ymnig spridning af de till det afslutade lånet hörande obligationer än just låneötvertagarne sjeltve; och då desse uti den additionella artikeln af den 10 April derjemte uttryckligen törbehällit sig att tå bestämma på hwvika andra orter än London räntekuponer skulle kunna, utan ansvar och särskild kostnad för riksgäldskottoret, till inlösen foretes, fanns för fulimäktige intet tillräckligt akäl att afslå låneöfvertagarnes begäran, att till den engelska och svenska texten ätven en tysk text i obligationen skulle fogas, helst de sjeltve deruti så:o ett medel att tor obligationernas spridning öppna ett större fält, och sådant för Bölrigt svårligen torde kunna i verkligheten visas vara hinderligt för obligationernas placering i England. . Vidkommande frågan om föråelarne för låntagaren af amortering genom uppköp i stället för utlottning eller tvärtom, kunde derom, då trägan betraktas endast i allmänhet och principielt. vara till och med ännu mer att säga än hvad den at revisorerna atgina deduktion innehåller. Protokollet tör den 17 Mars deuia år giver ock vid handen, att denna fråga icke undgått tullmäktiges uppmärksemhet, utan deremot varit föremål för oiverläggning. hvarvid skälen för och emot användandet at uppköpsmetoden tör amortering af itrågavarande lån blifvit framställda. och af hvilken ötverlaggning revisorerna. gannu. likt. hemtat närmaste Inledningen att yttra sig ij ämnet och påstå. att bvad som skedde icke hade bort ske. Till en på uppköp ställd amortering hade emeliertid älven låneötvertagarmes samtycke