larne, utan att detta formulär användes. Tvärtom säger Petrus (Ap. Gern. 2: 38): enhvar låte löpa sig i Jesu namn. Han hade således glömt n tio dar förut gifna befallningen, trots budet: lärer dem hålla allt det jag eder befallt; 1y hur skulle de döpta hålla befallningarne, då apostlarne sjelfva öfverträdde och ej noggrannt meddelade dem. Etiopiske kamreraren döpes på bekännelsen att Jesus är Guds son, men nå ot dop i treenighetens namn omtalas ej. Om redningen Cornelius heter det: Petrus befallde att han skulle döpas i Herrens namn. Paulus träffade i Elesus några troende, som voro döpta med Johannis dop: de läto nu döpa sig i Herrens Jesu namn. Här borde väl noggrannhet iakttagas, då man skulle korrigera ett ornktigt dop. Saledes: antingen ha apostlarne föraktat Jesu befallning om dop i treenighetens namn. eller är Matth. 28: 19 ett sednare tillägg, troligen infördt af den som från hebreiska ull grekiska öfversatte det. 2. Ställets äkthet kan betviflas äfven på följande skäl. Det heter: Går ut och lärer alla folk, och hos Markus: Går ut i hela verlden och prediker evangelium för hela skapelsen. Detta tycks väl vara tydliga ord, utan någon inskränkng till judarne. Men nu innehåller kap. 10 af Åp. Gern. den märkliga uppgift, att Petrus måste genom särskild syn och uppenbarelse förmås att gå till hedningen Cornelius, då han ännu icke trodde sig böra eller ens ha tillåtelse att gå till hedningarne. Denna fördom mot hedningarne gick så långt hos apostlarne, att de troende al omskärelsen blefvo mycket förfärade öfver att den helige andes gåtva ock blef utgjuten öfver hedningarne (Ap. Gern. 10: 45). Och 11: 1—3 måste Petrus med särskild uppenbarelse försvara sig mot de andra apostlarne för att han gått in till de oomskurna och ätit med dem. Det tycks således som de anförda Jesu dopspåbud blitvit inflickade först sedan treenighetsläran och hedningarnes dop kommit isvang. Att stället hos Markus är oäkta, är redan temligen allmänt erkändt (äfven af Knös i hans isagogik). Emellertid qvarstår detta språk ännu i vår handboks dopformulär, ätvensom läter barnen komma till mig, ehuru detta sednare språk ej har det minsta med dopet att göra. Förf. yttrar härom vidare: När Kristus ej sagt dessa ord, så har han icke heller gett näzon betallning om dopet, ty de anförda ställena iro de enda, der sådan befallning förekommer, och man har således kyrkan att tacka för denna dyrbara klenod, som alldeles nyföder menskan, nödvändig till saligheten? o. s. v. Men häraf ljer åter, att dopet ej är ett sakrament och ej har den vigt, som kyrkan tiilagt det, och som hon, särskildt i våra dagar, skrufvat upp ända till det orimligaste. Saken synes förhålla sig helt enkelt så: Dopet var ett urgammalt relisiöst bruk hos jadarne, särdeles vid öfvergång Irån hedendomen. Längre fram bruktes det som omvändelsedop. Detta har Kristus med tystnad gillat, då det som symbol ej kunde skada; men han synes sjelf aldrig förrättat eller föreskrifvit let. Apostlarne använde dopet vid upptagandet af medlemmar i det nya samfundet, då seden var gammal och helgad, och det var nödvändigt att ätta bekännelsen i förbindelse med en yttre vamdlingr. Sednare höjde kyrkan dopets betylelse. Härmed öfverensstämmer Pauli yttrande: Kristus sände mig ej för att döpa, utan för att oredika evangelium; ty häri ligger 1) att Pauus ej trodde sig mottagit någon befallning ansående dopet, 2) att han ansåg det för något inderordnadt. Häraf följer nu 1) att Grundtvigs lära om det efvande ordet af Herrens egen mun är bygd på nden; 2) att kyrkans dop i treenighetens namn j är befaldt af Kristus. Begge kontraparterna srundtvig och Martensen ha i det hela lika uppkrulvade, fantastiska, okristliga föreställningar mm dopet. Begge förguda det och tillägga det ildeles orimliga, mot andens väsen stridande verkningar. Clausen har aldrig haft så krassa isigter. Men felar Grundtvig i sin uppfattning afsymbolum apostolicum, hvilket dock Clausen ganska riktigt betecknar som ett Kyrkosymbolum, som står ensamt i sin ren-evangeliska entald, så öfverträtias han dock af Martensens påstaende, att hela kyrkohistorien är den stora tillegnelseproen af den kristliga uppenbarelsen. Allt det sränslösa fördertvet, skenheligheten, hyckleriet. indliga mörkret, träldemen och barbariet, föröljelserna och fanatismen, inqvisitionens tortyr och tusende oskyldigas afrättningar, alla medelidens kyrkliga styggelser höra således med till lenna heliga process. Liksom den store Hegel vå sin tid så starkt polemiserade mot det subjekiva godtycket, så må hans store lärjunge Marensen näpsa Grundtvig för underkännandet at t existerande verlds(eller kyrko-) idealet. Men dan före kyrkomötet i Nicea 325 hade den rkliga tillegnelseprocessen råkat på afvägar h resultatet kom der i dagen. Och hvad ännu tades i fullständig förvridning presterades under te bittra personliga striderna mellan detta möte och let i Kalcedon (451), då man processade fram en förklaring om Kristi vegge naturer, som gjorde sa ken blott sämre och gick i bredd med de okristliga afvikelserna från rena enkla apostoliska kristenlomen. De uppväxande symbolerna innehålla en helt annan lära om Kristi väsen och person in apostoliska bekännelsen. Här är han blott menniskan Messias, född af Maria, utrustad och smord med Guds ande. Der är han Gud från evighet, född af fadren före alla tider, Gud af Gud, ljus af ljus c. med ett ord: fadren lik i väsen. magt och alla gudomliga egenskaper. Grundtvig har åtminstone en aning om att detta ir förvrängning. Men Martensen påstår, att det na är autentisk utläggning af det andra, närmare förklaringar — Sköna förklaringar! — och att det är en illusion af Grundtvig att tro si kunna komma ifrån denna tillegnelseprocess och de resultat, som derigenom vunnits för kyrkans medvetande! Men hvarifrån fingo dessa kyrkomöten privilegiet att utlägga och tolka äldsta kyrkans tradition? Månne från de passioner och den fanatism, som beherrskade dessa möten och som i Kalcedon gick ända till pöbeluppträlen? Ar icke nutidens forskning lika kompetent stt bedöma dessa saker, som skandalösa prestnöten? Förf. ingår här i en fullständigare, vägst intressant belysning, hvari utrymmet netar oss att följa honom, äfvensom rörande Grundtvigianernas förhållande till Luthers reformation och till bibeln. såsom enligt deras åsigt den döda bokstafven?. Med vanligt skarpsinne och lärdom afhandlar förf. dessa frågor och kastar mången brandfackla in i det teologiska dunklet. — Leopold Rankes berömda arbete Englische Geschichte vornemlich im 16 und 17 Jahrhundert, har nu fortskridit till femte bandet, sm omfattar åren 1675—88, således den period som inleder huset Stuarts fall. Författaren utvecklar här striden melian kronans maktanpråk och den parlamentariska rätten med beindransvärd klarhet. Det är visserligen sannt tt Ranke jemte sina stora förtjenster har ett