Hvem har Ret: Grundtvigianerne eller deres Modstancere? og Hvad har Christus befalet om Daaben? Nogle orienterende Bemerkaringer af Magnus Eiriksson, Cand. treol. Andet Oplag. Kjöbenhavn 1863. Den stora uppmärksamhet förf:s skrift om Johannis evangelium väckt i vårt land gör för oss till en pligt att något fullstänigare redogöra för denna broschyr, som i flera afseenden anses som ett appendix till den förra och äfven i dess företal utlofvas. Närmaste yttre anledningen är ett konjunktursförhållande: den pågående Grundtvigska striden, hvilken visserligen berör högst vigtiga religiösa frågor; men förf. besitter ock en stor förmåga att på samma gång karakterisera dagens strider och pejla djnpet af dogmiatikens mysterier, hvarigenom det väsentliga af hans skrift har en fortvarande betyydelse långt utöfver den förevarande stridisfrågan. Hvad denna åter sär skildt beträfffar, kan han med full oväld uttala sig, ddå han innehar en sjelfständig ståndpunkt uutan beröring med någon af parterna. Vii ekola söka att i möjligaste orthet framaställa några af skriftens hufvudpunkter. Det s. k. Syymbolum Apostolicum (Trons artiklar? i vår käatekes) har enligt traditionen, som dock på giltigga skäl är bestridd, varit ansedt som apostlarneses verk. Grundtvig är ej nöjd dermed, utan villll deri finna Jesu egna ord, meddelade mellan i uppståndelsen och himmelsfärden, det lefvande ooch allsmäktiga Guds ord, som nyföder med himnmelsk spis, under det han i jemförelse dermedd ringaktar bibeln som den döda bokstafven. Beviset för detta lefvande ord skulle finnas i sklutet af Mattheus: Går ut och lärer allt folk och döper dem i Fadrens namn, äfvensom i slutet af Marrkus. E. vill nu bevisa, att Jesus hvarken sagt ezller kunnat säga dessa ord, hvilka måste vara en sednare tillsats i evangeliet, helst de i sjeltva bilbeln omtalade dop ej skedde i treenighetens, utam i Jesu namn. (Den påpasslige Swedenborg heemtade från detta faktum ett stöd för sin lära, attt ingen treenighet funnes i annan mening än såsom Inneboende i den ende gudomspersonen Kristus. Härmed faller naturligtvis satisfaktionsläran, då ej mer den ene gudomspersonen kan försona den andres vrede.) 1. Om Kristus strax före sin himmelsfärd gett lärjungarme befallning att gå ut och döpa allt folk i adrens. Sonens och den helige Andes nam, så må väl amtas, att apostlarne lagt på hjerta denna befallnimg, som deras herres sista, och så. lunda genast börja döpa i treenighetens namn men nuv berätttas I Åp. Germ, flera dop afapost