naste riksdag, då åtskilliga af ridderskapet och adelns ledamöter visade sig sätta bra litet värde på de forskningar hr Anrep ojort, för att söka konstatera ett för deu historiska sanningen vigtigt faktum. Men om utgifvaren sälunda haft några dylika hinder att bekämpa, har han å andra sidan haft att glädja sig åt uppmuntran och understöd af andra ridderskapets och adelns medlemmar, utan hvilket han skulle sett sig nödgad att afbryta arbetet. Detta är emellerug nu lyckligt och väl afslutadt samt utgör såsom sådunt en värderik urkund för genealogen och nistorieskrilvaren. Af största intresse är dock arbetet för adeln sjelf, som numera har fått sina genealogier i kronologisk ordning samlade på ett ställe samt icke mer behöfver leta efter sina anor och förfäders ninnen i riddarhusets arkiver, utan kan, såson man säger, taga dem på hyllan?. Såsvdt möjligt varit vid ett så vidtomfattande verk, synes det oss vara indamålsenligt uppstäldt och ordnadt, och i typografisk hänseende lemnar det ingenting öfrigt att imska. Jemte de nakna data och historiska akta meddelas här och hvar en och aunan rätt pikant anekdot, som dock icke alltid torde ha fallit ridderskapet och adeln i smaken. Ur det nu sednast utkomna häftet återgifva vi här nedan några sådana. Om Herman Wrangel, fader till fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel och sjelf generalguvernör i Liffland, död 1643, berättas att han, innan han gifte sig tredje gången, var förälskad i fröken Margaretha Stenbock, som dock icke besvarade hans kär lek. Troende emellertid, att danska ministern Knudsen gick honom i vägen hos fröken Stenbock, var han så förbittrad på denne, att han en gång, då han mötte honom utanför kungliga slottet i Stockholm, slog sönder sin käpp på ministerns hufvud samt ryckte värjan af en drabant, för att genomborra denne sin rival. Säsom ett drag af svenskt mannamod och trohet mot fosterlandet, berättas om Henrik Wright (öfverste, död 1766): Han blef vid Narwas öfvrergång 1704 den 10 Aug. fången hos ryssarne och af dem för 5 rubel såld till släf, men rymde nyårsnatten 1705 till finska armen vid Wiborg; tillfångatogs af ryssarne för andra gången vid Kolkonpä 1708, hvilka i tio månader slöto honom i jernkedjor, hvarunder han, såväl i Petersburg som Nöteborg, måste förskaffa sig sitt uppehälle genom tiggande; fördes 1709, fri från kedjor, till Petersburg, der han vedersakade de honom af ryska generalen Bruce och czar Peter sjelf gjorda löften om be-: löning, ifall han ville följa ryska armen och gifva nödiga upplysningar om Wiborgs fästnings beskaffenhet; rymde i stället den 10 Maj 1710 i:rån Petersburg, med åtta andra: ofticerare och sedan de nedgjort vakten, samt kom efter en månad, genom skogar och ödemarker samt under hunger och törst, till Nyslott, hvarifrån han ötverreste till Sverge och så vidare till grefve Stenbocks armå i Skiåne somt var med i slaget vid: Gadebusch den 9 Dec. 1712. Som bevisis på en ovanlig vidtberesthet för denna tid comtalas, att lundtrådet Berndt Wulfrath utoom många andra vidsträckta resor tvenne ctgånger besökte Jerusalem, hvilket då icke: gick lika lätt som nu. Om Samuuel Åkerhjelm af Margareetelund (sonaf Sanmmuel Månsson Agriconius, nobiliserad Akerhjelm; öfverstemarskalk, död 1768) heter det, att han för sin rättrådighet och omutlighet kallades den svenske Cato. . . Om Peter Örneklou (landshöfding på Ösel, död i början af 1700-talet) omförmäles: att han väckte proposition hos ridderskaet och aceln, att denna hos konungen,! arl XI, skalle göra ansökning om rang för embetsmännens fruar, efter deras männers värdighet, hvilket bemöttes på riddarhuset med stort löje, blandadt med skymfliga ord emot honom samt förebråelser för hans undergilvenhett för sin fru, och förklarade ståndet, att det dermed icke ville befatta sig; samlade dockk, nitisk för sin frus företräde framför anddra, nägra underskrifter till en underdånig eansökning, hvarpå följde konung Carl XI:s resolution af den 4 Dec. 1650 om Rang för Fruntimmer, enligt hans åstundan, med utsatta 500 rdrs böter för dem, som deremot bröto?, 0. s. v. —6:te och 7:e häftena af Ilustreradt Må