och tro genom att deducera deras onödighet. Så var fallet med Laube, Gutzkows samtida, för hvilken ?die Rehabilitation des Fleisches? var programmet, som ett helt författarelif skulle bekräfta och bevisa, men som sjelf sednare afföll ifrån sina uttalade ider. Så var fall:t med Heinrich Heine, som väl icke svigtade i sina idter, men gick under i dem. Så var fallet äfven med Mundt och Kähne och Weinbarg; de öfriga ledarne af det så kallade juoge Deutschland? — de svigtade sin fana. För Gutzkow deremot var denna rehabilitation icke ändamälet för hans strid, ty han egde i sitt bröst plats för större idter. Gutzkow var och förblef idealist, rehabilitationsteorien var för honom endast den närmaste form för bekämpandet af en död ortodoxi, af det ensidiga prestväldet; kunde Gutzkow än icke höja sig till erkännandet af tro, som det på hela personlighetens lifsverksamhet mäktigt influerande och bestämmande, så var han åtminstone ärlig nog atwt icke svika den ide, som var hans lifs tanke: idn om andens fria utveckling enligt dess sjellgilna lagar, idn om ett fritt menniskoslägte, oafhängigt af dogm och all frihet förqvälvande supra naturalism. Men Gutzkows olycka var det att han alltid var för otålig för att studera sitt eget tidehvarf. Sedan han först hade uttalat sina satser och lidit förföljelse för dem, ansåg ban det onödigt att vidare utbilda sina meuiugar;! han tycktes anse sitt martyrskap såsom bevis för deras sanning, och i stället för att vända blicken utåt, emot den verld han icke hade förstått i dess berättigade sträfvanden, vände han sig reflekterande in i djupet af sig sjelf, och — konstruerade, konstruerade enialiskt; men hans arbete blef aldrig egentigen frukten af en skaldeblick, utan af den j reflekterande filosofens tankeansträngning. Han tecknade i sina första arbeten karakterer, som alltid intogo en falsk och sned ställning till idealet, halfva monstrer — och när en gammal sats säger, att menniskan är till hälften engel, till hälften djefvul, så uppfattade han satsen ordagrannt, och bil dade alla sina figurer af desssa två bjerla kontraster. Detta har Gutzkow sjelf känt och erkänt, och för vinna en publik se vi honom en tid skildra i publikens smak, jemntråkiga figurer, vanliga situationer, i alsigtatt eferhand, sedan han hade vunnit en publik, rycka den med sig uti sina iders fria verld. (Forts. följer.) Göteborgs Vetenskapsoch Vitterhetssamhälles Handlingar. Ny följd. IX häftet. (Göteborg 1864). Förevarande häfte börjar med en af J. Hallenberg 1808 författad öfversigt af den fordna burggrefvevärdigheten i Göteborg, hvilken enligt de utfärdade privilegierna af 1621 skulle tillfalla den högsta magistratspersonen inom staden. Institutionen likasom stadens privilegier upprättades i syftemål att befrämja utiänningars inflyttning. När Göteborg med infödde nederländske och andra invånare hunnit bebyggas skulle med flesta rösterna väljas 25 fredälskande väl förmögne och besynnerligen dertill qvalificerade personer till det höga generalstadsrådet; at detta råd skulle hos konungen töresläs tre af adel i staden besutne, och tre af borgerskapet, bland hvilka kungen skulle utse och utnämna en till burggrefve. Det höga rådet skulle dessutom ut sitt medel föreslå för konungen 7 eller 5 personer, hvaraf tre till borgmästare skulle utnämnas, men ombytas de två årligen och den tredje och yngste hvartannat år. Lagskipnvingen skulle utöfvas i staden efter svensk lag, men då den fanns otillräcklig, efter ?kejserlig och nederländsk lag samt förnuftets och allmänlig rätts ledsagan och undervisning?. Burggrefven med borgmästare och räd skulle ombestyra att i staden inrättades en lånebank eller som den kallad s Kärleksberg? der fattiga borgare kunde få lån mot pant och skäligt intresse. Till burggrefvebefattningen, men ej till benämningen, utsågs första gången hofrådet doktor Jacob van Dyk, infödd nederländare, men förut nyttjad som ambassadör i Nederländerna. Först 1626 erhöll v. Dyk ordentlig fullmakt som burggrefve. Den sista bör VN i Göteborg, Gerhard Lejoncreuz afled 1683. Krigförelsen i Nordamerika? är rubriken på ett inom samhället år 1863 hållet föredrag af öfverste C. N. Berg — en liflig och sakrik skildring af detta folkförödande rig. Författarens syftemål synes vara att påvisa behofvet af en väl ordnad folkbeväpning i nära förening med en väl öfvad stående armå, och att kostnaden för en sådan här, ehuru betungande den än kan synas, är en obetydlighet i jemförelse med de ofantliga uppoffringar och olyckor af alla slag, som blitva följden af att skapa en armå först i behofvets stund. Grosshandlaren C. Fr. Wern har bidragit till dessa handlingar med en genomförd skildring af den märkvärdiga och skickelsedigra riksdagen 1786. Den är utarbetad med den omsorg, som han egnar åt allt hvad han tager omhand, och den bär prägeln alltigenom af oväld. Dr Charles Dickson har meddelat tvenne nekrologer öfver Edvard Nonnen och Gillis Edenhielm, hållna i ett hjertligt språk och väl tecknande dessa begge mäns ädla karakterer och varma fosterlandskärlek. ?Gisseberga-runstenen?, som nu förvaras i Göteborgs museum, är beskrifven af Georg Stephens, hvilken inleder sitt arbete med en uppsats af Victor Rydberg. Begge förklara den vara ett antiqvariskt kuriosum, ett falsarium, troligen daterande sig från — 17:de seklet eller kort derefter?. Häftet afslutas med lakttagelser öfver temperaturfört ållandena i Göteborg under åren 1842—617, af H. I. Ekeberg. Svenska adelns ättartaflor, utgifna af G. Anrep. Med fjerde afdeluingens femte häfte, som utkom i slutet af sistlidne år, är detta stora arbete afslutadt. Om den ihärdighet och möda dess fullbordande erfordrat, kan mean göra sig ett begrepp, då man läser utgifvarens slutord i nämnde häfte, hvari uppgifves att manuskriptet omfattar 14.500 skrifna gidar camt att arhataot härmaod nå gg oo mm or rr TR SS fm mm -— PP Am AMAA KR DPA