MUUYUDILI UL GG HIVIDAL DOCAKRUUUTIaAGUED add Guizot, som nyss förut i skrift uppträdt för påfvens verldsliga makt. Emellertid har reformerta församlingen i Paris åt Coquerel anslagit 6000 fr. årligen, tills han får andra inkomster. Och konsistoriet i Nimes har redan förklarat sig vilja använda honom i sina församlingar. Det hade Geneves kyrka, med hvilken så många minnen och heliga band förena oss, erkänt, då 1725 La Venerable Compagnie des Pasteurs, i Calvins stad, afskaffade trosbekännelsernas tvångsmakt. Blir man ej just genom att afskaka ett dogmatiskt formulärs ok trogen förlossarens ande! Aldrig har Jesus betecknat antagandet af dogmatiska formulär som vilkor för inträdet 1 Gucs rike. I hans verk är allt ande och lif. Hvad han begär, hvarpå han tränger, det är syndkänslan, ödmjukheten, ångern, omvändelsen, bönen, hjertats renhet, försakelsens och uppoffringens ande, hungern och törsten efter rättfärdigheten och sanningen, oförrätters förlåtelse, mildhet, kärlek till Gud och menskor, hörsamhet mot den himmelske faderns vilja, det ovilkorliga och glada förtroendet till den helige andes oaflåtliga inverkan på själen, Guds tillbedjande i ande och sanning, ett lif fördoldt i honom som är heligheten sjelf gemenskapen med Gud genom Kristus. Det är de enda rent religiösa vilkor Jesus uppställer. Om man i hans fotspår består i dessa, förtjenar man då förebråelsen att förlora sig i negationer? Förtjenar man ej fastmer berömmelse att bestå i det som är det verkligt väsentliga i kristna tron och lifvet, att hålla sig till det, som är evangeliets substans och märg, som är den verkliga grundvalen för kyrkans enhet? Lifvade af den kärlekens anda, som utmärker Kristi lärjungar, gå vi framför allt ut på det som enar, icke på hvad som söndrar. Oaktadt skiljaktighet i våra teologiska föreställningar räcka vi hvarandra händerna, och denna skiljaktighet skall just bland oss bli en källa till verksamhet, framskridande och lif. Skulle motsatta grundsatser vinna seger, så skulle reformerta kyrkan splittras i det oändliga och löpa fara i sitt bestånd. Vi vilja ej utesluta någon; vi skatta oss lyckliga att lefva 1 samma kyrka med alla dem, som af rent hjerta älska Herren Jesus och antaga kristendomens båda stora principer, evangeliet och friheten. Öfver de eggelser till schism, som man med beklagansvärdt sinnelag tillåter sig midt ibland oss, i det man åberopar bekännelseprincipen, bjuder oss kärleken att tiga. Ehuru tillhörande skilda riktningar, räkna vi oss dock till Frankrikes stora och ärorika reformerta kyrka, och vilja så förblifva. Detta är, älskade bröder, de förklaringar, som vi känna oss nödgade att lemna er. Låten ej förföra er: hvarken evangeliet eller protestantiska tron är i fara. Blott den fara är förhanden, att från en slipprig brant falla ned i en half katolicism, som vore en inkonseqvens och en otrohet. Vi be er enständigt: Bestån å den frihet, hvarmed Kristus er befriat, och låten er icke åter fånga under träldomens ok! Må vi dock förstå den tidens tecken, i hvilken vi lefva! Må vi väl akta oss att göra protestantiska kyrkan till en sekt! Må vi icke stöta bort de talrika själar, som känna behof att förena evangeliet med friheten och rika på hopp vända sig till oss! Må vi icke lägga några hinder för de stora skickelser, som Gud bereder för proteätantismen i vårt fädernesland och i hela verlen! Coquerel var vikarie hos den sedan många år sjuklige pastor Martin-Paschoud. Förgäfves begärde denne, hans närmaste förman, att få behålla honom. Menniskostadgar? voro starkare än både pastorn och församlingen. Äfven Coquerels gamle far måste straffas. Denne har i mer än 40 år med utmärkelse och nit tjenstgjort som prest ireformerta kyrkan och hade nu till sin vikarie antagit den aktade presten Vales med sin församlings bifall. Detta upphäfdes. Både Martin-Paschoud och den äldre Coquerel påtvingades vikarier, som stodo i direkt opposition med deras religiösa åsigter. Om Tyskland har sitt kyrkligt famösa Mecklenburg, så kan Frankrike nu lysa med begge sina konsistorier i Paris, ty i detlutherska herrskar samma förtrampande ande som i det reformerta. Emellertid är det endast i Paris och nordvestra Frankrike, som den Guizotska regimen gillas hos något betydligare antal reformerta; i södra och östra ankrike äfvensom norr ut (t. ex. i Havre) ha starka protester uttalats mot det nya påfvedömet. . På åtskilliga konferenser, deri Guizot varit själen, har man sedan sökt uppställa några bekännelsepunkter såsom allmängiltiga för franska reformerta kyrkan. Hur det verkligen är bestäldt med denna moderna ortodoxis förhållande till den gamla rätttrogna, framlyser tydligast deraf, att den nästan med tystnad förbigår, och åtminstone icke särskildt framhåller, dogmerna om treenigheten, arfsynden, rättfärdiggörelsen genom tron, de dödas uppståndelse, yttersta domen och Kristi himmelsfärd. Och man behöfver blott läsa dessa ortodoxa ifrares yttranden om t. ex. bibelns inspiration, Kristi gudom och försoningen, för att genast inse, hur famlande och mångtydigt deras eget föreställningssätt är, under det de vilja enväldigt beherrska andras samveten. Må man då icke untra öfver, att denna fraktion misskänner betydelsen af den nyare bibliska och dogmatiska kritiken och hela den nuvarande rörelsen på teologiens område, då den icke ens har pålitlig kännedom om den gamla teologien eller klart vet hvad den sjelf vill. Då en så öfverlägsen litterär förmåga som Guizot, hvilken för öfrigt har stor praktisk erfarenhet som mångårig fransk ecklesiastikminister, icke visar bättre besked hvarken om det ortodoxa systemet eller den teoiogiska samtisens brinnande stridsfrågor, än hvad som företer gig i hans nya bok, kan man förstå hur det etår till med den bakom stående falangen. . . Hur en stor del af de reformerta presterna bedömer det nya parisiska påfvedömet, visar sig af följande, på ex pastoralkonferens i Nimes, af 110 medlemmar n dertecknade adress till Frankrikes reformerta kyrkor: Det betänkliga läge, hvari våra kyrkor befinnes, slägger edra andliga ledare pligten attgöra er detta broderliga meddelande och tillika försäkra er, att de trots förevarande rörelser iro vid odt mod. Vi veta, att sanningen kommer från ud och således ej kan gå under. För öfrigtär det ej den första pröfningen protestantismen har att bestå: han har redan genomgått flera, som slutligen alltid haft den verkan att befrukta, befösta och vidare utveckla honom. Man säger er, att kyrkan och tron äro i fara: det är ej vår mening. Då några sätta all frälsning i återvändandet till trosbekännelsernas princip, äro vi öfvertygade att enda medlet att trygga våra kvrkors frid och blomstring. ligger i fast. NOR ie