TATARNES SON). Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell, TREDJE KAPITLET. Det året var vintern så blid och isen på de små fjellkärnen så svag, att de, redan innan våren kom, voro fria och klara. Marssolen stekte hett och gången ned till ladugården var fri från snö och halka. Margreta och Abla gingo begge med uppvikta kjortlar ut och in. De talade ifrigt. Gull-dufvaX hade burit en kalf, med stjerna midt i bringan, och Abla hade icke rätt fullgjort sina åligganden. Margreta var temligen missnöjd, dock längt mindre för det hennes eget bästa blitvit försummadt, än för det att Abla försummade sig sjelf och sitt bästa derigenom, att hon försummade sina pligter. Hon går här som på rullar, tösen, färdig att falla hvar handvänning — brukade Margreta säga — Hon må svart komma på fast grund, — När de kommo in, sade Margreta helt blidt till Abla, som gick litet murken och ställde med några mjölkbunkar, som hon hällde enelag uti: cHar du hört, Abla, att de på Prestegården mister sin lagudstös till den tjugefjerde? Hon, den Maja, fick i söndags bud att mor hennes hade dött, och hon skall hem och se till far sins hushåll. Nu är det så att de söka en styf och stark sådan, som har litet vana med kreaturena. God ) Se A. Ro nir1 6, RAD IAN, 19, 20 och AL.