der lärer erfarenheten att andra intressen lida :i deraf, der slappas de moraliska och ideella kraft terna; litteraturen blir fattig, poesiens vingar lyfta icke tanken; den rör sig utmed jorden, antingen den traskar bakom plogen eller rullar på jernbanan; der trifves det kälkborgerliga och hvardagliga, det snusförnuftiga, såsom våra frannar sjelfva uttrycka sig; men de stora tanarne och de höga föremålen stå i lågt pris. Men låtom oss danskar väl akta oss för att gå strängt till rätta med våra bröder derför. Ty för det första var denna materialistiskt kälkborgerliga riktning icke egendomlig för Sverge en-(! samt: det är en allmän epidemi i hela Europa uti vår tid; det var samma svaghet som varjl-; skuld till att Frankrike år 1863 lät Polens sak ! falla, och att det stora, mäktiga och rika England år 1864 vanmäktigt tålde, att det skedde Danmark hvad det sjelt förklarade för en skam-lig orättvisa. Och vidare, hur står det till hos oss sjelfva, som icke haft någon materiel blo string att afleda våra krafter och försvaga uppmärksamhet? Trifves mähända icke här både före och efter kriget samma ogräs, som qväfde pligtens och ärans röst på andra sidan sundet?: a vi icke sjelfva frossat för mycket på fordna krigs ära, ha vi icke alltför lätt låtit invagga oss i en bedräglig säkerhetsdröm; ha vi icke njutit ögonblicket och dansat på kraterns rand, och är det icke nu, då drömmen är försvunnen och vårt uppvaknande varit fruktansvärdt, till och med ett lägre slag af kälkborgare än de gamla, som föra stora ord på tungan och inbilla sig att vara förståndiga, emedan de sakna känsla? Låt oss en gång försöka ett tankeexperiment för att förelägga oss sjelfva en samvetsfråga. I stället för att det var Danmark som i fjol öfverfölls af de två tyska stormakterna, emedan det icke ville utlemna Slesvig, antagom att det varit Sverge och Norge som blifvit öfverfallna af Ryssland, emedan de icke velat lemna ifrån sig Finnmarken! Låt Hall, Monrad eiler Bluhme stå i spetsen för vår regering, det betyder föga; men tror man att stämningen, det vill säga mängdens och kälkborgrarnes, skulle varit för att hjelpa de förenade rikena med trupper och skepp? Månne då icke samma fruktan, som svenskarne hyst för ett angrepp från Ryssland, skulle uppstått här för ett angrepp från Tyskland? Månne icke här, alldeles som i Sverge, skulle talats vidt och bredt om det onyttiga uti att hjelpa, då vi likväl alla tre skulle vara mycket för svaga mot Rysslands öfvermakt? Månne man icke här, såsom i Sverge, skulle visat det orimliga uti att danskt blod och danska penningar skulle offras för en sak, som icke kom oss vid? Det kunde ju vara oss likgiltigt hvem som rådde om Finnmarken! Jag säger icke att dessa röster skulle fått öfverhand, men jag tror att det är sannolikt, och jag påstår att det hade behöfts en stark och dristig regering att trotsa dem och uppfylla hvad som var vår pligb såframt vi ville göra mot andra, hvad vi ville att de skulle göra emot oss. Jag har icke försvarat, men jag har ursäktat och förklarat och jag vidhåller fikväl min anklagelse: Ett brott är begånget — kanske icke mest emot oss, åtminstone icke mot oss ensamme, ty vi ha sjelfve förskyllat hvad vi lidit, och skulle måhända lika fullt fått lida det — utan mot den gemensamma norden. Förtroendet mellan dess folk är skakadt; tron på dess enhet försvagad; dess sjelfständighet är kränkt, och dess eget lif och blod är lemnadt i främmande träldom. Detta hafva icke dess trenne folk med förenade krafter sökt att afvärja. Och hvad utsigt kan nordens sak hafva efter detta misslyckade prof, efter detta försmädliga nederlag? Måhända likväl en större och ljusare än förut, ty Gud sänder hvarken enskilda menniskor eller folk sin tuktan för att de skola förtvifla och krossas, utan för att de skola samla sig, blifva starkare och bättre. Har måhända förut i det skandinaviska sträfvandet, huru sannt och naturligt det än är, huru i och för sig ädelt och rent, blandat sig antingen något öfverspändt och fantastiskt, eller något fåfängligt och falskt. så måste en sådan olycka som den vilidit, rensa det från alla orena beståndsdelar och främmande tillsatser, så att det hädanefter framträder med större klarhet och styrka. Men det har vidare tillräckligt visat sig, att det icke är vi som kunna och skola bära det fram. Vi ha haft en gammal svaghet för att drömma oss stora och såsom medtäflare om principatet i norden; nu måste den drömmen vara förbi; vi måste tills vidare nöja oss med tredje rummet, icke ens det andra, och vi måste erkänna, att den sträfvan som en gång skall förena hela norden, mäste utgå från dess hufvudland, Sverge. Då deticke är med och går i spetsen, så leder den icke till något mål. Men derföre skola vi icke vara sysslolösa. Vi ha för det första ett arbete att utföra, som väl kan behöfva en god del af våra krafter, nemligen att understödja den nordiska nationalitetens motstånd mot förtyskningen i det afträdda Slesvig. Och vidare ha vi icke litet främmande att rensa bort ur vårt språk, våra institutioner, vår undervisning och bildning, för att låta vår nordiska prägel framträda så rent som den nu kan då vi icke längre äro hopkopplade med någon annan nationalitet. Dessutom hafva vi att utbreda och styrka erkännandet att Danmarks nuvarande tillvaro icke är eller kan blifva ett lif, utan blott ett sväfvande mellan lif och död, och att en ny förbindelse med tyskt eller förtyskadt land lika litet som någon dynastisk familjeförbindelse kan försäkra vss om en dräglig, för att icke tala om en trygg existens, utan endast och allenast anslutningen till den riga norden. Och slutligen ha vi att förbereda oss på den strid, som oundgängligen måste inträffa, vi vilja hoppas icke för tidigt, men icke heller för sent, för att återvinna vår rättmätiga och oumbärliga nationella egendom, Och det skall bli våra brödrafolks sak att bereda sig till samme strid, ty, såsom Norges störste talare sade ifjol: Danmark är i hänseende till Sverge och Norge hvad de sibyllinska böckerna voro för konung Tarquinius. De förenade rikena kunde ha vunnit ett förenadt norden 1848, då hade det icke kostat dem mycket; de kunde också vunnit det 1864, ehuru det blifvit dem dyrare; då det tredje gången kan vinnas genom att återtaga det danska Slesvig, då skall det kosta ännu mera. Och de måste dock vinna Danmark och dermed nordens enhet för sin egen skuld; ty eljest bli först vi och sedan de roffåglarnes byte. Vi äro lika nödvändiga för dem, som de äro det för oss; emellan våra öden kan blott blifva en tidsskilnad. Låtom oss hoppas att den Gud, som slagit så många af våra bröder och så många af oss med blindhet, också skall upplåta deras och våra ögon, så att vi se och se i tid, hvad som är Hans afsigt med oss! Låtom oss hoppas, att pröfningen, om den än varit tung, skall bära god frukt! Och låtom oss aldrig för någon missräkning eller förödmjukelse förlora tron på den nordiska sakens sanning och slutliga seger! mm mA FÅ mm (AA — FM Ryssland och den Asiatiska verlden. En artikel, hvilken för icke längesedan stod att läsa i Moskauer Zeitung?, på samma gång tidningen meddelade underrättelse om de kaukasiska bergsfolkens fullständiga underkufvande, uttalar sig mycket oförbehållsamt om Rysslands förhållande till den asiatiska verlden. Det heter deri. Resdand har tvenne ovänser: den eurn