Man läser i Helsingfors Tidningar fölande poem af den bekanta signaturen Z. P. (Zacharias Topelius): Voltaires hjerta. I femti år satt snillets kung På tankens herrskarstol Och bräckte mången fördom tung Och tände mången sol. Men detta ljus var kallt som is, Och denna blixt var hån, Och denna qvickhet, högt i pris, Var grin af en demon. Han var den udd af tidens svärd, Som slog det gamla kull ; Men tom han lemnade den verld Han fann af villor full. Han ryckte Gud Allsmäktig ned Från stjernornas palats Och satte sen. att gyckla med, En sköka på Hans plats. Fri var han, — fri från hvarje band, Som menskor heligt är: Gud, o kuld. dygd och fosterland, Den prisade Voltaire. Att älska hade han förglömt, I sjelfförgudning stark, Och det är han, som nesligt dömt Sitt lands Johanna TAre. Men tänka stort, är tänka varmt Och högt, — ej endast fritt. Hans nej var rikt, hans ja var armt; De kunde vara qvitt. Det adertonde seklets man Förbytt Sven Dufvas lott: Ett dåligt hjerta hade han, Men hufvut det var godt. Hvi har du nu, o efterverld, Förvändt hans storhets mått? Det sämre skänker du din gärd, Det bättre du försmårtt. Hans rika hufvud multnar glömdt Hos maskarne i mull; Det arma hjertat har du gömt Som en relik i gull. Välan, valfärda, om du vill, Till hjertat från Ferney! Men lägg vårt sekels hjerta till; Det andra fyller ej. Åt ljusets makt, åt tankens bud Dess höga tra gif! Men utan kärlek, utan Gud, Hvad är ett menskolf? Hvad är det ljus, som icke bär Sin källas återsken Och icke vet, att jorden är Guds fotapall allen! Hvad är den äras högsta glans, Som stulits fån Guds tron Och glömt, att klarheten är Hans, Menu blott en skugga hon! — ET ITTH