Några relloxioner mod anledning af stadsmaklaren Johan Holms fallissemont. Johan Holm har då ohjelpligen fallit. Äfven vi hyste någon förhoppning att en afveckling genom admimstratorer skulle hafva ländi de oprioriterade till nävon fördel, men då vi alltid varit af den mening att personer eller lirmor, som vid iräkadt obesråud hade ostridiga skulder och fordr.ngar, ej borde försättas i konkurs, så lärer detta sakna all tillämpning utiifrägavarande fall, fast hellre som det redan är uppenbart att en mängd af tvister skola upp komma af den oreda, hvarmed hr Holm synes ha skött sina vidsträckta affärer. Lagen kan icke för ett dylikt förfaringssätt innehälla nägon straffbestämmelse jemtörlig med den grufliga tförebråelsen att hafva vällat så stora olyckor, genom att hafva mer eller mindre undergrält hundratals arbetssamma menniskors välstånd, blott för att svinga sig upp till millionernas farliga topp. Man känner med bestämdhet att stadsmåklaren Holm, i denva sin egenskap, baft en immkomst af 100.000 å 150,000 rdr årligen. Men detta var icke nog tör mannen med de anspråklösaste lefnadsvanor. Han drefs af begäret utt blifva stor affärsman, och denna böjelse uppeggades al skarpsinnigare vänner, som nyttjade honom, utan att han sjelf märkte det, törrän han hade alltför långt avancerat på den äfventyrliga banan. Nu gjordes det i? stora aktiebolag af den beskaffenhet att aktierna fingo sim förnämsta marknad der sjelfva företaget endast kunde blitva kändt genom hörsagor; nu byggdes det en flotta utan särdeles öfverdrifna kunskaper om de haf som s:ulle beseglas och de länders produkter som skulle fraktas, och slutligen spekulerades i spanmål utan tid att taga kännedom om de skilda orters prisnoterivgar. Vi tro att lyckan icke är blind, utan att en allgod försyn till en tid häller sin skyddande hand äfven öfver dem, som sträfva att förderfva sig sjelfva. Deraf kommer det gamla ordspräket Cvår Herre är de dårars förmyndare. Men vi känna intet exempel på attett blindt förlitande på lyckan burit sig i läogden, hvadan det är uppenbart att inga företag, af hvad beskaftenhet eom helst, kunna genomföras utan kunskaper och planmässighet. Det vore oss kärt om några bland våra yngre läsare ville allvarligen begrunda detta och af den nu vimade skadan draga den nyttiga lärdom, alt man aldrig bör göra sin ekonomiska existens beroende af något företag eller någon affär, hvars beskaffenhet man ej på grund af egna kunskaper och noggrann sakkännedom kan bedöma. Brancbbiudningen är nu för tiden så högt uppdrilven, att endast sällsporda snillen kunna befatta sig med mångslöjd, och i alla fall skulle äfven de uträttat vidu mer, om de hufvudsakligen arbetat i den gren, hvartill de af auvlag och kun: Iskaper företrädesvis voro användbara. Bruksegendomar skötas ej numera så lät som förr, när tåflan saknades och privile gier befriade från en del af nödig omtanka INu är denna näringsgren likväl gunska god, Jehuru endast för dem, som förvärfvat sig I kuonskaper i bergsbandterivgen och dessutom läro tillräckligt affärsmän att kunna på de I mest ekonomiska sätt åstadkomma sin till verkning sumt på det fördelaktigaste afyttre densamma. Då ingen lärer bestrida detta så inses Jätt att enhvar, som i någon be tydligare skala egnar sig åt denna vranche bör göra det uteslutande, Det skulle var intressant, om man kuvde vinna uppgift p huru mänga köpmän, som skadat sin eg: ställning genom att såsom bisak blifva bruks .legare. Att fördela sina krafter är at för svaga dem, hvaraf ofta följer att verksum heten på det hela lemnar ett otillfredsstäl n lande resultat. 1) Skeppserederi är en näringsgren som ocks ,Itarfvar sitt allvarliga etudium. Har e a skeppsredare varit i tillfälle att praktiger 1 li sjömannayrket, är det så mycket bättre a Han behöfver då ej uteslutande lita på ske :pares uppgifter angående nybyggnader, rep: . rationer eller förändringar, utan kan jemvi a !rådfråga eget omdöme. Men äfven om r I or oe j j !