något litet för ålderns eller sjuklighetens stundande dagar. Hvarje åtgärd att fördyra efnadskostnaderna länder till förhindrande it ekonomiskt värstånd. Billiga priser på nödvändighetsartiklar måste uppkomma, vär yenningkapitalet blifvit dyrare. Det har visserhgen försökts af åtskilliga säljare, att r sina tillverkningar hålla samma priser som förr, då penningar voro ymnigare; men endast de, som af okunighet eller likgiltighet ej fråga efter hvad de betala, kunna itnöjas dermed. Hvad som nu förbättrat penningställninven, är m nskad konsumtion och minskad speknlation. Det af riksgäldskontoret upp: tagna lån har ännu ej kunnat inverka på penningställningen annorledes än indirekt på det sätt, att när man vet en kapitaltill äng skola inträffa, så blir det vanligen le: ligare i penningmarknaden nägra veckor förut, af alldeles samma skäl, som göra att ouldpriset i London affekteras, när telegralen underrättar om, att med australiskt guld lastade fertyg kommit i sigte vid Irlands vestkust. Men men kan märka, att tillgången på penningar blifvit större derigenom, att lepositionsräkningen mot ränta stivit i riksbunken och ait till och med sex månaders vexlar blitvit diskonterade i enskilda banken. Då tillgången på affärspapper icke är eller kan vara betydlig, så torde man under förhanden varande förhållanden kunna säga, att den egentliga hundelsverlden numera kan erhålla sina beh f fyllda. Deremot qvarstå ännu betydliga svårigheter för afyttrandet uf obligationer. Det förefaller oss, som om denna angelägenhet skulle kunna väseutli ven underlättas, om riksgäldskontoret, som redan lärer i Hamburg ega 6 millioner rdr till sin disposition den 15 Februari och troligen ofordröjlgen erhåller de återstående 4?3 millionerun, sedan långivarne förnummit, att riksgäldskontoret torde vara villigt hellre läta dem qvarstå i Hamburg mot 2 å 3 4, än att indraga dem, ehuru detta kontor sjelft betalar 7!2 4 -— om riksgäldskontoret, säga vi, kunde här förfoga öfver det upplånade beloppet i riksmynt. Men kontoret vill troligen undvika all nedsättning i de öfverdrifna kurser, som riksbauken under en följd af är vant den svenska allmänheten att betala. Att riksgäldskontoret, eom i alla fall gjort en dålig altfär, söker att få så högt betaldt som möjligt för sina vexlar, kan ingen finna underligt. Vi blott hoppas att riksgäldskon toret icke må låta de dyra pengarne qvarblifva i Hamburg, ifall det ej skulle lyckas erhålla 133 rdr 50 öre pr 100 H. M:k i korta vexlar, då enhvar känner att 100 H. Mk a vista rätteligen äro värda 132 rdr 18 öre. Skulle ej riksbanken, som alltid tagit öfverdrifvet betaldt för korta vexlar, nu befinnas villig att till skäligt pris ötvertaga riksgäldskontorets tillgång på HB. M:k? De antingen genom dylik öfverlåtelse till riksben sen eller genom trassering inflytande med len kunna, iutilldess de behölvas för riks. gäldskontorets egna utgifter utlånas, och om vid denna utlåning iakttogs att lemna de läntagare företräde, som kunna erbjuda sä kerket i erkändt goda räntebärande obli vationer, så skulle allmänna rörelsen dera draga den största fördel.