ingens afslag å det bekanta danska förslaget mm svenske och damske undersåters liktällighet. I Danmark hade man, annärkte tal. vidare, väckt fråga om en lag, om — för alt sätta en gräns för utländingars egendomsköp — skulle fastställa jansk infödingsrätt såsom vilkor för rättigeten att ega, bruka eller förestå fast egenlom inom riket. I Sverge funnes också en ag af liknande syfte, och det kunde måända äfven i Norze blifva tal om en motvarande lag. Men borde ej alla tre rikena detta häns. ende ömsesidigt medgifva hvarndras undersåter samma rätt som infödinar? Vidare hemställde tal, om man ej vorde söka åstadkomma en mellanrikslag ill skydd för den litterära egendomsrätten nellav Norge-Dantmark, som hafva gemenamt skriftspråk, å ena sidan och Sverge andra, så att öfversättningar från ett norliskt bokspråk till ett annat ej vore tillåtna utan löregående samtycke af vederörande föriattare eller förläggare. En sålun bestämnielse skulle främja ömsesidig pråkoch liticraturkännedom, och härigeom skulle den litterära verksamheten i le nordiska länderna komma i bättre vilcor, än för närvarande är fallet. Slutligen vämnde tal., ehuru det egentligen ej stod i ambaud med det föreliggande ämnet, önskigheten af att den sveusk-denska mellanukslagen om ömsesidig exekution af domar itsträcktes älven till Norge. Då samtliga ändernas representationer skulle samlas näa höst, vore det på tiden att vända uppmärksamheten bärpå. I allmänhet bor!e man gripa hvarje naturlig anledning till främjande af de nordiska folkens förening, för sävida dermed ej den inre sjelfständigheten lede inträng, och man borde härvid ej glömma, att mänga bäckar små göra en en stor å; öiver de mindre fråcorna hade man i hvilket ögonblick som helst mera makt, än öfver hufvudfrågan, den statsrättsliga jreningen, hvilken man naturligtvis alltid först och främst skulle hafva i sigte, men hvilkens lyckliga lösning ej uteslutande beror af vår egen vilja. Öfverrättsussessorn Bachke anmärkte, att sällskapets sysselsättning med dessa och dylika ämnen egentligen måste blifva tvåfaldig. Deis vore nemligen att önska jemförande öfversigter ölver de tre rikenas hufvudlagar och vigtigaste samhällsförhållanden, dels också en undersökning af det itt, hvarpå ett gemensamt rättsmedvetande kunde utvecklas och en likartad rättsutveckling befrämjas. Under Danmarks och Norges förening hade en sådan rättsenhet utvecklat sig under samverkan af båda folken. Men efter 1814 hade stora olikheter inträdt och hvardera landet gålt i sin särskilda riktning, hvarigenom den folkliga enheten och samkänslan måst försvagas. Den svenska lagstiftningen vore så godt som obekant i Norge och af brist på biglp: källor ytterst svår att sätta sig in uti. Derföre hade man all möjlig anledning att granska de i hvart och ett af rikena gållande principerna för de vigtigaste lagarne och att arbeta på att utbilda en gemensam grundval för dessa. Till slut yttrade tal. den meningen, att ett utskott borde tillsättas, för att utarbeta en vägledande öfversigt och förbereda diskussionen. Professor Broch instämde med föregående talare i afseende på nödvändigheten af att den inre lestiftaingen blefve till sin grundval i största möjliga grad likartad, och ansåg det vara en naturlig uppgift för säll. skapet att arbeta för detta ändamål, så mycket mer som rikena släppt det politiska hufvudämnet ur handom. Man beslöt derefter att anmoda hestyrelsen om, att ämnet skulle upptsgas vid ett blilfvande möte. Ordföranden upplyste, all den af sällskapet beslutade petition till re. geringen om inrättande af en bokpost melan rikena samt om uppförande ai en sum: ma på universitetets budget till honorarier iör lärare från de öfriga nordiska universi teten, som ville hälla föreläsningar i Kri tionia, blifvit inlemnad, att Kristiania uni versitet tillstyrkt sistnämnda förslag, oct att petitionen nu förmodades vara undei behandling hos norska regeringen.