nouom penningar. I — Den finske flyktingen Eks utlemnande. Om det förhör i denna sak som i slutet af December egde rum vid Nedre-Torneå ting berättar en korrespondent från Hajaranda till Dagigt Allehanda: Efter ett kort besök hos Ek uti N:der-Torneå häkte, dit han dagen förut anländt och hvarest han tycktes väl behandlas, nen strängt bevakas, begaf jag mig till häradshifdingen KE. A. Castråns hemman Miukis, hvarest inget skulle hållas. Häradsrätten väntade förgäfves att Maunu och Engström skulle ankomma samt Forsberg af svenska kronobetjeningen inställas. Detta sednare var dock icke gerna möjligt, enär F. ännu 7 återkommit till Haparanda från länshäktet i uleå. Orsaken härtill är ännu obekant härstärdes. Utan att sålunda någon af Eks gripare och angifvare inställt sig, börjades klockan 12 förmiddagen ransakningen, hvilken med mycken humanitet leddes af hr Castren, i närvaro af kronolänsmannen Otto Linden såsom kronoåklagare. 1 motsats till redan refererade svenska NederTorneåtinget funnos här icke andra åhörare än. korrespondenten. Ek infördes. Han är ens och välväxt yngling. I motsats till den bes rifning vi alltid förut hört om honom afgifvas. kan. han ej sägas vara egentligt vacker, dertill har han något för låg panna jemte allt för oregelbundna. och vanliga drag, men det intryck han gör är dock ganska behagligt. Han har mjukt, mörk. brunt hår, ljusa, öppna och ärliga, men dock särdeles intelligenta ögon, i förening med en li-ten mun och väl formade läppar. Has äkta finska anletsdrag hafva ett nästan qvnligt vekt, men på samma gång djerft och lifigt uttryck. Hela hans väsende är öppet, otvungt och ungdomligt. Ibland tycktes han dock vara mera. nedstämd och försjunken uti sorglig: betraktelser. Fastän han var svårt fängslad och dertill vanställdes af en smutsig guloch mörkrutig fangdrägt jemte en lång hvit tårskinspels. erbjöd han dock icke uti ringaste mån den hemska och vidriga anblick, som den uti anständiga kläder klädde förrädaren Forsberg uti sina bojor gjorde. Domhafvanden uppläste på svenska sspråket guvernörsembetets af oss redan för trenne veckor sedan meddelade memorial, den muntliga delen af ransakningen fördes deremot uteslutande på finska. Tillfrågad om den förmentastölden. svar rade Ek, att han härom ej kunde säga annat, än att den falska angifvelsen mycketöfverraskat och förvånat honom. Derefter fick hur redogöra för sitt lefnadslopp. Ek är född 1843, och hans egentliga namn är Johan Isak Jontik-Wähäkangas. Redan år 1859 vid blott sextoa års ålder förmåddes han att blifva soldat, då han äfven fick antaga namnet Ek. Ek förklarale på derom af domhafvanden framställd fråga, att han städse blitvit behandlad väl och bättre än sina kamrater, såsom vi förmoda, emedan han skall hafva varit utsedd att utbildas till underofficer. Orsaken till sin rymning uppgaf han vara den. att han, som nyligen gift sig, hvarigenom han blifvit egare af ett större hemman, gjort flera upp: repade försök att i godo tå lemna ryska militärtjensten förmedelst anbud att ställa en eller flera man uti sitt ställe. Då detta afslogs, enär troligen den finska soldatens tjenstetid liksom den ryska liniesoldatens i allmänhet är fastställd till fulla 25 år, råkade den blott 2A-årige ynglingen uti förtvifian och flydde till Sverge, hvarest han just inväntade sin hustru, som under tiden skolat realisera deras gemensamma egendom, då han förrädiskt greps och utlemnades. Uti Sverge antog han först namnet Hellberg. Vianse oss kunna nämna att något tidigare än Eks flykt inträflade många rymningar. med anledning af ett bland de finska soldaterna allmänt gängse rykte, att de till våren 1864 skulle föras emot pollackarne. Angående förloppet vid Eks gripamde i Sverge berättade denne sjelf inför domstohen, att har fredagsaftonen den 11 November sistlidne år jemtt tvenne namngifna Haparandaboar — den ene ai dessa var vid svenska Neder-Torneå ting den 12 sistlidne December såsom vittne not Forsberg hörde Joh. Erik Salmi — innevarit pu Haparanda gästgifvaregård; att dessa dock snar Jemnat honom, för att gå hem, men att han self der utan för sammanträffat med Forsberg, sm då inne: haft en simpel träpipa och ett par hndskar, och hade då äfven Forsberg sökt öfverala Ek at emottaga dessa handskar. Då dett: icke lyckades Forsberg, inbjöds Ek af honom mycket en träget att medfölja till sockerbagarer Lindblads butik, för att derstädes dricka kaffe. Maunu och Engström befunno sig äfven uti Fo:sbergs säll skap. Framkomna, stannade Ek på gården, un der det att Forsberg och dennes medbrotuslinga skyndade sig in uti en dervarande byggning (ba garestugan), hvarifrån de dock hastigt återkom mo, sägande det redan vara för sentt att här I kaffe, men att detta ingenting gjorrde, enär d hade häst och släde stående på gårcden och sålc des genast kunde fara till ett annatt ställe. De förmådde då Ek att äfven stigga upp i sl den, kastade sig sedan öfver honomn och körd hastigt öfver isen till Finland, med våld fasthå lande flyktingen under sig. I Tornteå stad höll de utanför flera hus, i hvad afsigt wisste ej El och sökte de äfven derstädes få aflcmna hono hos chefen för Torneå kompani, kapten Lod men att det uti dennes boning svarats, atthrI ej vore hemma. Slutligen blef kronolänsmanne Linden den, som måste emottaga den olaglige i Sverge gripne och derifrån våldsamt bertför flyktingen. Häradsrätten beslöt att vidare ra sakning skulle hållas den 14 Januari, då angi varne äfven borde inställas, och återförpassad Ek till Uleåborgs fängelse. SL oo Iaansha sällskanat I Krietian: