dock visar, att regeringsåtgärden är stöd på andra motiver än rent antiskandinaviska Det är ganska riktigt att en framställ. ning i detta ämne först blef gjord af koogl danske härvarande minister, uti till utrikes statsministern, under den 6 September 1861 afläten skrifvelse. Denna blef den 16 isam. ma månad remitterad såväl till hr chefer för korgl. civildepartementet, som till kongl. norska departementet för det inre. Från civildepartementet infordrades utlåtande från kongl. kommerskolleginm, hvilket embetsverk, i sammanhang med den vidlyftiga och maktpåliggande utredningen i fråga om en förordning angående utvidgad näringsfrihet, vid afgifvandet af sitt underdåniga utlåtande i detta ämne, tillika behandlade törevarande fråga. Hvad dervid yttrades blef taget iöfvervägande vid den anmälan inför K. M:t, gom ligger till grund för dess nådiga förordning af den 18 Juni sistlidet år — utgifven i Svensk Författuingssamling den 30 derpåföljde Juli — och hvaruti 8 25 till och med 31 handla om den rätt till idkande af handel eller annat näringsyrke, som kan förvärfvas af utländning. Härigenom med åfvos för utländning i vissa hänseenden betydligt utvidgade rättigheter mot förut, men bestämdes äfven den gräns, hvilken pröfvades icke skäligen kunna öfverskridas. Under den 3 Augusti 1864 — icke den 14 Juni, som uti Altonbladet uppgifves — uppdrogs åt K. M:ts minister i Köpenhamn att till kongl. danska regeringen meddela de härigenom medgifna lättade utvägar till handels och andra näringsyrkens utöfvande inom Sverge, hvilka blifvit utländningar be redde , och att tillika göra framställning derom, att svenska undersåter måtte i Danmark erhålla enahanda fördelar, som hädanefter i Sverge tillkommo danska undersåter. Till svar härå meddelades af kongl. danske härvarande minister, under den 24 November 1864, att som uti ofvanåberopade förordning stadgades att utländning, för att kunna idka handel i Sverge, utan afseende hura länge han der vistats, måste erhålla särskildt tillstånd, äfvensom ställa borgen för utskylder till staten och kommunen under tre år, men i Danmark, enligt lagen af den 29 December 1857 2, n:r 4. mom. 1, rätt att idka handel tillkommer hvarje utländning, som bevisar att han i fem år vistats 2 landet och har oklandrad Tfrejd, ansåg kongl. danska regeringen att nuvarande danska lagstiftning erbjöd för svenskar åtminstone lika stor fördel som den nya svenska lagstiftningen skänkte åt utländningar, så mycket mera, som det berodde af H. M. konungen i Danmark, att, om omständigheterna vore förmånliga, på derom gjord ansökning bevilja dispens för fem års vistelse inom landet; en förmån, som enligt uppgift nästan aldrig blifvit svenska och norska un dersåter förnekad. Utan att här ingå i undersökning, huru vida den nuvarande danska lagstiftningen i sjelfva verket må anses lika förmånlig för svenskar, som den svenska är det för danskar, törde uppmärksamheten endast behöfva fästas derå, att en så nyligen vidtagen, och på mogen pröfning grundad författning. troligen ansåps icke böra, åtminstone omedelbart efter dess kungörande, undergå förändring. Att någon ovilja legat, eller kunnat ligga till grund för ett sådant beslut, synes vara svårt att, med ansp.åk på ringaste trovärdighet, påstå. Hvad som etter all anledning hufvudsakligen bidragit till beslutet, kan snarare halva varit svårigheten att vägra hvilken annan främmande makt som helst samma förmån som för Danmark blifvit ifrågasatt, och främst af allt det företräde som härigenom skulle blifvit danska undersåter tillförsäkradt framtör hvad norske undersåter enligt gällande författningar i Sverge ega att påräkna. Öfver det beslut som sålunda och, som det vill synas oss, på goda grunder blitvit fattadt, lärer väl ingen, som vill göra sig besvär att söka uppiysning om förhållandet, kunna känna sig förnärmad, och de respekfive undersåtarnes rätt i de särskilda länderna synes vara, så mycket som förhällandena medgifvit, tillgodosedd.?