tici vinna ära och anseende genom att upp täcka hvad författaren icke menade. Jag har sagt att Shakspeare icke kunde vari medveten af sin egen konst. Huru mång: dolda syfien tillskritvas icke honom, af hvilke han var follkomligt medveten? Jag har läs ett förtraff.gt utarbetadt resonnement föl att bevisa att Shylocks karakter blifvit fram ställd för at tala till försvar för :eligiös tolerans. Men det är tydligen den person bvilken är förtrogen med tanken om reli gös tolerans, som i ett kommande tidehvar upptäcker att Shylock Kan tillämpas såson en belysning af ett argument till 1örmån fö judarnes emancipation. Vid sin undersök ning af den djupa betydelsen af HamleV citerar Goethe versen Han fet och and täppt är?, för att gifva en fysisk nyckel til den danska prinsens invecklade moraliskt karakter. ?Fäk ningen tröttar bonom?, sä ger Wilhelm Meister, ?och drottningen an märker, ?Han fet och andtäppt är?. Kar ni tänka er honom annorlunda än fet och ljushårig? Brunet a personer äro sällar feta i sin ungdom; och stämmer icke äfver hans vankelmodiga melankoli, hans veki klagan, hans obeslutsamhet i handliug öfver. ens med en sådan gestalt? Af en mörkhä rig ung man skulle ni vänta mera beslut samhet och handlingskraft.? Den sats, som utvecklas i denna kritik. är hvarken historiskt eller fysiskt sann. Om. såsom Wilhelm Meister nyss förut förklarat. Hamlet i sin egenskap af dansk eller norr man mäste vara ljushå ig, så har väl dan sken, norrmannen, af alla jordens folk vari: den som minst utmärkt sig genom van kelmodig melankoli? eller vek klagan?. De gamla skaidinsviska vikingarne gåfv icke efter för några mörkhåriga krigare un ?beslutsamhet och handlingskrait?. Icke heller är det sannt att nordens ljushåriga bars i ungdomen mera äro fallna för fetma är de mörkhåriga i samma klimat. Men är det väl så säkert att drottningens anmärkning har för afsigt att antyda, att Hamle: bokstafligen taget är fet. Innebär väl dette uttryck någon annan mening än det, som en längt ifrån fet prisfäktare halft på skäm: skulle begagna, iafsigt att autyda, att han icke enomgått den nödiga förberedande kuren? m emellertid dessa ord verkligen äro ämnade ait meddela äskädarne en föreställning. som står i harmoni med det personliga uts.endet hos den person, om hvilken det yttras, torde Shakspeare, i sin egenskap ui praktisk teaterdirektör, haft för alsigt an tillämpa dem icke på dansken såsom sädan utan på den skådespelare som utförde raol len; likasom uti ?Midsommarnattsdrömmen? de båda hjeltinnorna gäckas med hvarandra i afseende på proportionerua af deras respektive gestalter, emedan af de tvenne ynglingar, scm utförde Hermias och Helena: roller, den ena var ovanligt lång och der andra ovanligt kort. Skämtet skulle utav tvifvel haft mindre utsigt till framgång, om publiken icke hade varit beredd på detsammma genom kontrasten mellan de tvennt gestalter, som den kroppsligen såg framför sig. Detta hindrar likväl icke att många vackra och klyftiga saker kunm skrifvas for att visa hvilken fin karaktersskInad — mel lan den länga och korta — som Shakspeart hade för afsigt att antyda genom ordkrigei mellan Hermia och Helena. Ehuru Goethe slösar så mycken utsökt skarpsinnighet på Hamlets lymfatiska temperament, skulle dock ingen varit mera benägen än han, att erkänna den allmänns satsen, att en författare sjelf icke är medveten af de bästa och djupaste moraliska slutledninsar, som en läsare kan draga al hans arbeten. (Slutet följer.)