icke är af så stor vigt och så maktpålignde för någon klass, som just för presterskapet, som derigenom skall komma att intaga en helt annan och bättre ställning och vinna ökad kraft på de områden, dit dess verksamhet verkligen hörer, då deremot genom förslagets fall icke blott prestestånets utan äfven presterskapets ställning lätteligen skulle kunna blirentaf olidlig. Från en högt aktad äldre prest ha vi uti detta ämne mottagit följande uppsats, som vi refömmendera till våra läsares uppmärksamet: Till Redaktionen af Aftonbladet ! Det lider inpå 1865. En riksdag tillstunfar, då det hvilande kongl. representationsförslagets öde skall afgöras. Att flertalet af nationens tänkande män gillar detsamma och önskar dess framgång må ej betviflas. Väl saknar det lika litet som något menskligt verk sina brister, men fördelarne äro dock vida öfvervägande; undanrödjandet af de föråldrade ståndsoch klass-skrunkorna, hvilka, lämpliga för sin tid, nu icke längre kunna försvaras, en förenklad valprincip och arbetsordning måste nödvändigt såsom sådana anses. Konungens uttryckligt uttalade åsigt, de sympatier som den kongl. propositionen rönte vid sednaste riksdag jemväl från det håll, der ett segare motstånd var att vänta, konseljledamöternås stabilitet, det ostörda yttre lugnet, den för mognandet af frågan tillräckliga tiden — allt detta föranleder goda utsigter för ett gynnsamt resultat iden maktpåliggande angelägenheten. Men då man i det konservativa lägret visserligen icke är overksam för bibehållandet af den af allmänna tänkesättet utdömda ståndsförvi fi te Vv AM ce Sö Modell ol Å fv Ti b li — ME BV —DP DO MA VA domen och fyrdelningen, liksom man mera öppet agiterat för att åter binda handeln i en föräldrade tullagstiftningens tvångströja, så må icke heller reformens vänner försumma att begagna tiden. Särdeles är detta af vigt för de valberättigade af presteständet. Det är nemligen hög tid att man vid de förestående valen icke låter bestämma sig af liknöjdhet, gammal vana och den hierarkiska och politiska konservatismens sidoinflytanden. Då representationsförslaget ovedersägligen, efter hvad man kan förmoda, blir den kommande riksdagens mest brännande moment, är det angeläget att reformens vänner förena sig om sådana ombud, som, när et gäller, lägga sitt ja? i voteringsurnan. tskilliga röster hafva redan höjt sig för att förbereda frågans lyckliga lösning. 1 tvenne stift hafva underdåniga tacksägelseadresser varit synliga, och icke saknat underskrifter. Från ett annat håll har man uppmanat kon traktsprostarne att å utsända listor begära de kyrkoherdars och komminitrars namnteckningar, som biträda refornen, på det man vid de förestående valen nå veta hvad man har att rätta sig efter. I en annan Jandsända har en kontraktsprost, som sjelf synes, efter mycken tvekan, bifalla reform! förslaget, uppmanat sina ståndsbröder att taga kännedom om det i presteständet förda diskussionsprotokollet för att, efter egen omprörning af de å ena och andra sidan anörda skälen, bilda sitt omdöme i frågan. Man kunde tillägga att konseljens motiver till sjelfva förslaget, och exe. de Geers anförande på riddarhuset i anledning af konstitutioneutskottets betänkande och den dervid fogade reservationen af presteståndets utskottsledamöter, jemväl förtjena att behjertas. Men hvarken adresser, de må sändas per posio eller till undertecknande framlägges i boklådor, ej heller studerandet af presteståndets prototoller, hvilka vanligen året om betinnas liggande i domkapittens förmak, afbidande sin begrafning i prostarkiverna, och ännu mindre de från kontrakts-. prostarne utfärdade cirkulären till inbjadning åt de mera liber la presterna, göra tilliyllest. Den sista utvägen torde varal allraminst att påräkna, enär kontraktsprostarne, som väl i allmänhet hafva biskoparnes öra, säkerligen befinnas mindre villiga att gå sina reformvänliga embetsbröders ärenden. Det sätt, som synes ännu bättre egna sig för ernåendet af det ofvan antydda syftet, äro de personliga mötena, då de stiftsbröder, som önska reformförslagets genomdrifvande, lämpligast kunna öfverenskomma om kandidater för det blifvande riksdagsmannavalet. Sådana tillfällen att bilda en så vidt möjligt kompakt opinion erbjuda de i ett och annat stift förestående prestmötena; likaså kontraktsmötena, som flerstädes på mer eller mindre bestämda tider hållag nägra gånger om året, vidare prestsällskaperna, hvilkas omfång ofta är större än kontraktets, ytterligare de i sex af rikets stift förestående sammanträdena för val af medlemmar till den i Augusti inträffande statsrevisioneen, och slutligen de vid statens högre elementarläroverk i Juni månad förekommande afslutningshögtiderna , hvilka ofta af närmare och fjärmare boende preester bivistas. Sådana tillfällen som dessa böra icke lemnas obegagnade för den goda sakens skull. Må man icke öfverlemna sig åt det ovissa hoppet eller åt likgiltigheten. Såsom i den grekiska republiken ingen medborgare fick vara neutral, så är det nu en pligt att bestämma sig för ett af de två, stillaståendet — eller framåtskridandet, och j ait i sin mån på loflig och laglig väg verka och arbeta för den riktningen, som grundar sig på en efter mogen pröfning vnunen Öfvertygelse om det rätta. Såsom ett verksamt medel att sprida denna öfvertygelse och stadga opinionen bland alla stånd och klasser måste ran betrakta den vid slutet ef sednaste riksdag organiserade reformkomi:n. Denna torde vara betänkt att i god tid före de blifvande riksdagsmannavalen föranstalta reformmöten å de genom de snabba kommunikationerna lämpligaste punkterna: Stockholm, Göteborg , Örebro och Jönköping. Vid alla dessa möten, så väl de allmänna som de klerikala, må också bland dem, som nitälska för representationens ombildning, ännu en fråga, hvars sammanhang med denna ligger i öppen dag, hehsndlss, nemligen skarpskytterörelsen, Att med allt sitt inflytande gynna, befrämja och ordna skarpskytteföreningarne åligger hvarje medborgare, och icke minst presten. En allmän nationalbeväpning är det oatvisliga vilkoretr för Sverges frihet oeh sjelfbestånd Hufva